Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i motsats till den elisabethska tidens mera ohyvlade språk.
Utan tvivel trodde Drydens samtida, att de uttryckte sig
med fransk esprit, men i verkligheten låg denna alls icke
för deras lynne. De hade väl livligt senterat de
slipprigheter, som kunde förekomma i fransk konversation, men de
hade icke märkt den slöja, som fransmännen vanligen förstodo
att kasta över dem. I England blev den beslöjade
slipprigheten en öppen råhet, man gick rakt på saken, nämnde
den utan alla omskrivningar med det rätta namnet, och
dialogen är därför ofta rå som i en drängstuga; språkets
grövsta uttryck hagla om varandra, och man diskuterar
öppet de mest intima sexuella detaljer. Kvick kan denna
dialog enligt min mening ej sägas vara, på sin höjd ledig,
men hos Wycherley knappast ens det. Ej heller byggnaden
är vidare konstnärlig, och osannolikheter i motiveringen
förekomma ofta. Men en förtjänst kan man ej frånkänna
detta lustspel, och det är en enastående naturalistisk
åskådlighet. Visserligen förekommer ej någon psykologisk analys
såsom hos de samtida fransmännen — och i själva verket
fanns här intet mänskligt själsliv att analysera — men
författarna se ovanligt skarpt, ha en verkligt överlägsen
förmåga att måla bestialiteten hos den societet, som omgav
Karl II. I komedien lever denna med en rent
fruktansvärd sanning, och denna förtjänst kan icke skymmas av
bristerna.
Komedien hade ock en annan fördel. Den hade icke
samma svårighet som tragedien att finna en form, ty denna
var redan förut given: Ben Jonsons sedekomedi, och denna
skilde sig ju icke vidare skarpt från Molières, som slagit
igenom just vid restaurationens början, de första åren av
1660-talet, och av vilken man likaledes tog starka intryck.
Även spanjorernas komedi kunde man använda. För
“enheterna“ intresserade man sig alls icke, utan lät scenen
växla även inom samma akt; men inom lustspelet hade ju
ej heller fransmännen så strängt hållit på dessa enheter,
och denna avvikelse betydde således föga. Det franska
lustspelet hade varit på vers, men även på prosa. Det engelska
är nästan uteslutande på prosa, och endast vid aktens slut
förekomma — såsom hos Holberg — några rimmade
verspar. Men prosaformen passade onekligen bäst för det
naturalistiska innehållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
