Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - De första engelska upplysningsfilosoferna - Shaftesbury
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
altruism. T. o. m. den smärta, som vi erfara vid andras
lidande, är ljuv — en sats, i vilken vi återfinna det drag
av sentimentalitet, som sedermera under århundradet allt mera
skulle växa i styrka. Dygden har ej sin källa i religionen,
utan tvärtom religionen i dygden. Den beror ej, såsom
teologerna förmenat, på hopp om belöning eller fruktan för
straff, utan har sitt eget värde, skall älskas för sin egen
skull, — en tanke, som sedermera Kant vidare utvecklade i sin
lära om det kategoriska imperativet. Men väl leder dygden till
religionen — till kärleken till det högsta goda, och på andra
vägar än Locke kommer således Shaftesbury fram till en fri,
konfessionslös religiositet, ehuru visserligen till en religiositet,
som är mera känslobetonad än Lockes nyktert puritanska.
Men dygden leder icke blott till religionen. Den är ock
sedlig skönhet. Det moraliska idealet sammanfaller med det
estetiska; det goda och det sköna bliva ett. För detta
åskådningssätt blir världen ett stort harmoniskt konstverk, och
Shaftesburys världssyn mynnar, liksom Leibniz’ nästan
samtidigt publicerade skrift, ut i en theodicé, enligt vilken bristerna
i världsordningen blott bero på vår oförmåga att överblicka
det hela.
Det är lätt att se, varifrån Shaftesbury fått impulsen till
denna världsåskådning. Det är den poesifyllda platonska
idealismen, som här vänder tillbaka, delvis också
neoplatonismen. Själva framställningsformen har fått sin färg av
den platonska dialogens, ehuru antikens plastiska lugn här
givit vika för en viss modern oro, för en känslostormande
rytm, som stundom ger Shaftesburys stil ett tycke av
prosadityramb. Med denna platoniska timbre hade ett nytt mystiskt,
idealistiskt ferment kommit in i Lockes empiriska och
realistiska århundrade. Ett ytterst kännetecknande drag hos
detta är dess mer eller mindre jordbundna utilism. Hos
Shaftesbury däremot sättes entusiasmen såsom dygdens högsta
uttryck, och det är också denna känsla för hänförelsen såsom
drivkraften till allt stort, som är det utmärkande för den
förromantiska strömningens män, för Kellgren såväl som för
Thorild. Och denna känsla stammar ytterst från Shaftesbury.
Från Shaftesbury härleder sig ock den nya skönhetslära,
som under århundradet söker arbeta sig fram. I uttrycken
synes den sammanfalla med Boileaus: det sköna är det sanna.
Men under det att Boileau ser det sköna i det logiskt klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
