Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Pope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men detta är ju just den breda, allsidiga kritik, till vilken
varken klassiciteten eller upplysningen kunde höja sig och
som först i våra dagar kunnat fullt genomföras. Uppslaget
till denna moderna uppfattning möter oss väl redan hos
1700-talets förromantiker, hos Warton, Gray m. fl. Men
Pope är dock den förste, som av kritikern fordrar denna
starka hänsyn till ett diktverks miljö — en fordran, som
ju står i den bestämdaste motsats till klassicitetens
allmänmänskliga, av tid, ras och författarindividualitet oberoende
skönhetsideal. Ett annat exempel kan också tagas. De
finnas, säger Pope, som betrakta all friare skönhet såsom ett
fel. Men detta är orätt. Ofta är det ej Homeros, som
slumrar, utan vi som drömma, och när vi betrakta det hela,
har detta ofta vunnit på de s. k. felen. En felfri dikt
finnes för övrigt icke och har aldrig funnits. Vid varje
arbete måste man taga hänsyn till författarens avsikt, och
tränger man in i denna, måste man ofta trots felen, som
då förefalla obetydliga, skänka honom sitt bifall. En verklig
kritiker skall läsa ett arbete med samma anda, som det
skrivits av författaren och låta bli att söka fel, “where nature
moves and rapture warms the mind“.
Detta erinrar ju om Thorild! Men här komma vi fram
till huvudfelet hos Pope. Han uttalar dessa satser, men —
han förstår dem ej. Han vill, att de skola uppfattas såsom
truismer, vilka alla skola erkänna och tillämpa, men han
tillämpar dem icke ens själv och har icke någon aning om,
att de i själva verket äro fullkomligt revolutionära. Vilken
annan, girondistisk klang hava ej dessa teser, när Thorild
slungar ut dem på sitt paradoxala språk! Där hava de fått
ett liv och en tändande kraft, som alldeles saknas i Popes
versifierade katekes, och man kan därför förstå, att dylika
satser i Popes essay gingo tämligen ouppmärksammade förbi —
ouppmärksammade av samtiden och av Pope själv.
Med Essay on Criticism hade Pope givit den engelska
litteraturen en motsvarighet till Boileaus L’Art Poétique.
Med Rape of the Lock ville han upptaga tävlan med mästarens
Le Lutrin. Men här lyckades han vida mindre, trots det
rykte dikten under hela århundradet åtnjöt. Innehållet var,
liksom i Le Lutrin, lånat från verkligheten, från en
tilldragelse, som nyss timat i den engelska societeten och är
det enklast möjliga. Ett aristokratiskt sällskap gör på Thames
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
