Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Pope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en utflykt till Hampton Court, och där avklipper den
förälskade Lord Petre en av miss Arabella Fermors
nedhängande lockar. Den sköna blir förbittrad, och det uppstår
oenighet mellan de båda familjerna. Mera innehåller dikten
i den första, 1711 publicerade formen knappast. Visserligen
har Pope inlagt en komisk strid mellan miss Arabellas och Lord
Petres anhängare — dylika strider hörde ju till den komiska
epopéens stil — och det hela slutar med ett lån från
Kallimakhos-Catullus bekanta dikt: att den rövade hårlocken
förvandlas till en stjärna. Men detta är också allt, och Pope
måtte själv hava funnit, att det var för litet. Året därpå
arbetade han därför om dikten, i det att han i denna
införde en övernaturlig värld av sylfer, gnomer och dylika
väsen, vilka ingripa i handlingen — en värld, motsvarande
det olympiska gudamaskineriet i antikens epos. Det lider
icke något tvivel om, varifrån han fått uppslaget — det är
från Shakspere’s Ariel. Men den snustorre Pope saknade
alldeles Shakspere’s lätta och luftiga fantasi, och den févärld,
han ville teckna, verkar därför nästan lika artificiell som hans
herdar. Och lika litet som han ägde Shakspere’s fantasi,
lika litet hade han Boileaus realism, dennes förmåga att
skildra — t. ex. i den förut citerade, ypperliga måltidsscenen
i La Chapelle — ty fördjupad i sina böcker hade Pope aldrig
brytt sig om att observera tillvaron. Några dylika scener
förekomma ej i Rape of the Lock, och även i en annan
punkt står han tillbaka för Boileau. Denne hade visserligen
aldrig varit någon framstående berättare, men Pope har i
detta fall ingen talang alls, och det badinage, med vilket
han söker tänja ut det hela, saknar alldeles den franska
contens esprit. Han ville vara graciös och elegant, men
rokokolaterna passa honom icke, han blir ofta klumpig, och
där han söker skämta, övergår skämtet ej sällan till en tämlig
oborstad satir, över vilken miss Arabella hade allt skäl att
känna sig förtörnad. Lika litet som restaurationens män
lyckades Pope att tillägna sig den lätta franska
konversationstonen med dess beslöjade antydningar och dess fina
ironi. Trots sina studier i Boileau förblev han en
landsman till Swift,
Året därpå, 1713, trycktes hans måhända mest bekanta
dikt, the Windsor Forest, som i varje fall har en stor
litteraturhistorisk betydelse, ty med den kan han sägas hava inlett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
