Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Swift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
portion till, sade värden: “Ät först upp det ni har på er
tallrik“. “Men det är ju bara stjälkarna“. “Det gör
ingenting. Kung Vilhelm åt alltid stjälkarna“. När förläggaren
sedermera för en bekant berättade denna historia, frågade
denne: “Och ni var verkligen ett sådant pundhuvud, att ni
lydde?“ “Det gjorde jag, och hade ni varit på middag hos
domprosten, så hade ni nog också fått äta stjälkar!“ Någon
motsägelse tålde Swift aldrig.
Han erkände själv, att han var ärelysten och att han ville
bliva en politisk ledare. Men såsom präst var han icke
valbar till underhuset, och den enda väg, som återstod för
honom, var således att såsom biskop få med
självskrivenhetens rätt taga plats i överhuset. Men hans brist på
smidighet, hans våldsamma lynne och hans plebejiska
brutalitet stängde denna väg för honom. Man begagnade hans
tjänster, lyssnade till hans råd, men biskop blev han aldrig,
och vid ännu ej femtio år dömdes han till en politisk
overksamhet, som blev hans livs stora olycka.
Men vi återvända till Swifts biografi. Ännu medan han
vistades i Sir William Temples hus, hade han, 1696 eller
1697, skrivit två arbeten, The battle of books och A tale
of a tub, som båda äro högst märkliga. Det förra skrev
han huvudsakligen för att stå Sir William till tjänst, ty den
litterära fråga, som här diskuterades, intresserade honom
förmodligen ganska måttligt. Sir William hade nämligen kastat
sig in i striden mellan les anciens och les modernes, på de
förres sida, och med The battle of books kom Swift
honom nu till undsättning. Det fel, för vilket han
företrädesvis anfaller de moderna, deras lärdomspedanteri, kunde
med samma fog tillvitas deras motståndare, men då
lärdomspedanteriet var Swift särskilt motbjudande, föredrog han att
föra det på motståndarnas konto, och han hävdade mycket
riktigt, att fantasien förlamades genom för mycken lärdom.
Antagligen var han dock övertygad om den antika kulturens
överlägsenhet. På Parnassen funnos tvänne toppar. Den
högre intogs av “de gamle“. Men nu fordrade de moderna,
att denna topp skulle utplanas, så att den icke blev högre
än deras egen, under det att de gamla däremot ej hade
något emot, att de moderna på så sätt skapade sig
likställighet, att de ökade höjden på den bergstopp, där de vistades.
Sin uppfattning av antiken har Swift framlagt i en här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
