Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Swift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfarande samma dåliga lynne som sist?“ Men denna under
så bisarra former inledda bekantskap slutade likväl med verklig
vänskap.
Samma härskarställning kom Swift att intaga inom Londons
litterära värld, bland de “wits“, som samlade sig på några
särskilda kaffehus, där de intogo sina klubbmiddagar, Addison,
Steele, Pope, m. fl. Och dessa bekantskaper voro ej blott
litterära, ty Swift var verkligen sina vänners vän. Congreve,
som varit hans skolkamrat, höll han uppriktigt av, likaså
Addison, trots det att de tillhörde olika partier, och sitt
inflytande begagnade han i vidsträckt skala att hjälpa sina
vänner utan hänsyn till, om de voro whigs eller tories. Också
för Harley hyste han en uppriktig, ointresserad tillgivenhet,
även efter det att denne fallit såsom minister. Det hör också
till hans karaktäristik, att han var varmt fästad vid sin mor,
ehuru hoñ skilts från honom redan under hans första levnadsår
och sedan blott ett par gånger träffat honom.
Men själv hjälpte han sig ej fram. Den enda partibelöning,
han erhöll, var att han 1713 blev domprost i S. Patrick i
Dublin, och för en man med hans begåvning, hans ställning
inom torypartiet och hans ålder — han var 46 år gammal —
var detta väl det minsta möjliga. Biskop blev han däremot
icke. Drottning Anna kunde ej övervinna sin motvilja mot
honom, och i hertiginnan av Somerset, som han sårat med
ett ytterst giftigt epigram, hade han förvärvat sig en
inflytelserik fiende, som också hindrade hans befordran.
1714 började det att knaka i toryministären. Swift sökte
förgäves att försona Harley och Saint-John, och till sist avled
drottningen. För en oöverskådlig framtid var torypartiet
därmed störtat och Swifts framtidsdrömmar ohjälpligt krossade,
ty på att övergå till det segrande partiet reflekterade han
aldrig ett ögonblick. Med all den bitterhet, av vilken endast
Swifts passionerade natur var mäktig, drog han sig nu
tillbaka, och under åtskilliga år var han alldeles tyst. “Jag
lever i staden som på landet — skrev han till Saint-John —
ser ingen, går var dag i kyrkan och hoppas att inom få
månader bli så fördummad, som situationen kräver“.
Då han, med 1720-talet, åter framträdde, var det såsom
ett slags irländsk folktribun, vars giftiga penna beredde
whigregeringen många och stora svårigheter. Men man har knappt
rätt att antaga, att den enda drivande kraften i Swifts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
