Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Defoe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor; före september 1719 hade nämligen fyra olika
upplagor måst utgivas, varjämte ett par tjuvtryck utkommo.
Uppslaget till arbetet hade Defoe, liksom i de flesta
andra fall, fått från verkligheten, och såsom vanligt
framträdde boken såsom en memoar, i vilken Robinson talar i
första person och berättar sina öden. Men å den andra
sidan visar en jämförelse mellan Defoes roman och den
verklighet, som ligger bakom, att Robinsons betydelse alls
icke ligger i det från verkligheten lånade motivet, som är
ytterst enkelt, — så enkelt, att Defoe mycket väl kunnat
hitta på det själv. En skotsk matros, Alexander Selkirk
eller Seldcraig, hade för uppstudsighet blivit i september
1704 landsatt på den obebodda ön Juan Fernandez. Med
sig hade han fått en skeppskista med eldstål, kulor, krut,
yxa, kniv och åtskilliga andra förnödenheter. På ön levde
han sedermera till februari 1709, då han räddades av
kapten Rogers och återkom till England 1711. Händelsen
väckte då en ganska stor uppmärksamhet, och icke mindre
än tre olika relationer utkommo, av kapten Rogers, av
Steele i tidskriften The Englishman och i en
resebeskrivning av Edw. Cooke. Men huru litet dessa förmådde
vinna ut ur motivet, framgår bäst av ett citat ur Cookes
arbete. En människa — skriver han — som lever på en
öde ö, är ju ett mycket magert motiv, “en vanlig matros,
vars enda strävan är att uppehålla livet och vars enda
umgänge består av getter. Det skulle visserligen ej vara
svårt att pryda upp denna berättelse med några
romantiska händelser till glädje för mindre tänkande läsare, som
sluka allt en talangfull författare kan finna lämpligt att
utan hänsyn till sanning och sannolikhet bjuda deras
lättrogenhet“.
Då Robinson utkom, var motivet således sedan sju år
tillbaka välbekant, och likväl hade ingen förstått att
utnyttja det. Först då Defoe med sin oerhörda fantasikraft
tog upp det, blev det till något, trots det att hans
förändringar äro ytterst obetydliga. Robinson stannar på sin
ö icke i fyra, utan i tjuguåtta år, och efter skeppsbrottet
kastas han i land utan alla hjälpmedel. Att Defoe för sin
skildring skulle hava fått och begagnat några av Seldcraigs
egna papper, är ett både obevisat och ytterst otroligt
påstående, men som å den andra sidan har sin förklaring i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
