Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom mogna män de åter fördes samman. Addisons far var
präst — han slutade såsom domprost — och var trots vissa
lågkyrkliga tendenser en avgjord tory. Men trots det att
det bästa förhållande rådde mellan far och son, var den
senare en lika utpräglad whig. 1689 uppträdde fadern
ivrigt för den legitima monarkiens helgd — vilket
medförde, att han aldrig blev biskop — och samma år hälsade
hans son i en latinsk dikt usurpatorn Vilhelm välkommen.
Men måhända var det just denna toryuppfostran, som hos
Addison skapade den breda, förstående uppfattning av
politiken, som sedan kommer fram i Spectator.
Vid blott femton år lämnade han Charterhouse och
överflyttade till Oxford, där han snart utbildade sig till en lärd
“scholar“ i den tidens smak, särskilt förtrogen med den
latinska poesien, och snart, trots sin ungdom, bekant såsom
en av tidens bättre latinpoeter. Detta gjorde hans lycka,
ty den tiden satte man ännu värde på latinkunskap.
Meningen var, att han skulle utbilda sig till präst, men den
ledande whigpolitikern, Charles Montague (sedan lord
Hallifax) kom att fästa sin uppmärksamhet vid den unge,
begåvade lärde och trodde sig i honom hava upptäckt en
blivande statsman. Till denna uppfattning bidrog nog också
Addisons ovanligt vinnande sätt. Swift brukade säga, att
hans konversation, när man var på tu man hand med
honom, var den angenämaste man kunde tänka och att man
aldrig längtade efter tredje man. Och på ett annat ställe
yttrar han: “Jag tror, att om han ville bli vald till konung,
skulle ingen ha hjärta att sätta sig emot det.“ En sådan
man var ju ytterst lämplig som diplomatisk
underhandlare. Men för att han skulle kunna utbildas till diplomat,
vartill Montague ämnade honom, var det emellertid
nödvändigt, att han lärde sig franska, och i det syftet fick
han 1699 ett stipendium för att resa till Frankrike. Mesta
tiden vistades han i Blois, upptagen av det språkstudium,
som var ändamålet med resan, men så utbröt det spanska
successionskriget, och han måste då lämna Frankrike.
Därifrån begav han sig till Italien. Hans anteckningar
från denna resa äro ganska belysande för tiden. För
naturen hade han intet sinne, heller intet öga för romantikens
Italien. För dess styrelseformer och religion hade han
såsom en fri, protestantisk engelsman blott förakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
