Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Litteraturen tyckes han ej hava studerat. Dante nämnes ej ens
och ej heller Filicaja. Medeltidens och renässansens konst
förstod han ej att uppskatta, och framför ett så underbart
konstverk som domen i Siena, tänker han blott för de
oerhörda utgifter, som medeltidens människor gjort på ett så
“barbariskt“ byggnadsverk, då de, så vida de haft en renare
smak, kunnat för dem skapa arkitektoniska mästerverk. I
stället intresserar honom Italien blott såsom en kommentar
till Horatius’ och Vergilius’ dikter, och man får här ett
mycket starkt intryck av humanismens förfall före
Winckelmanns uppträdande.
Återvägen tog han över Wien och Holland och var 1703
tillbaka i England. Efter Vilhelms död 1702 hade
emellertid whigministären avskedats och hans stipendium indragits.
Under den första tiden hade Addison därför ganska stora
ekonomiska svårigheter. Men dessa varade ej länge.
Ministären, som snart närmade sig whigpartiet, ville hava en
dikt, som hyllade Marlborough, segraren vid Blenheim,
Hallifax gav anvisning på Addison, och nu skrev denne den av
samtiden så beundrade dikten The Campaigne. Poet var
Addison icke. Hans poem är kallt och pompöst och har
med en viss rätt karaktäriserats såsom en tidningsartikel på
vers. Men det slog an, och nu var Addisons lycka gjord.
1706 blev han understatssekreterare och 1708 sekreterare
hos lordlöjtnanten för Irland med en lön av 2,400 pund
om året; samma år hade han blivit medlem av parlamentet.
Dessa framgångar berodde utan tvivel till en väsentlig
del på hans personlighet. Från den politiska korruption,
som eljes var så vanlig, höll han sig fri, sin ställning
missbrukade han aldrig, och ehuru trogen whig, blev han
icke partiman. Han var därför vördad även av sina
motståndare. Samma urbanitet, som han röjde i det offentliga
livet, följde honom ock i det privata umgänget, ehuru han
i sällskap snarast var blyg. Men dess älskvärdare lär han
hava varit, när han befann sig tillsammans blott med några
få vänner.
Emellertid föll whigministären på hösten 1710, Addison
blev av med sin plats och begav sig tillbaka till London.
Det var då han ånyo råkade sin gamle skolkamrat Steele,
och därmed började för honom en ny författarbana, vars
karaktär man av hans föregående skrifter ej kunnat ana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
