Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kavaljererna och deras efterföljare hängåvo sig. Han
uppträder upprepade gånger mot spelraseriet, mot dryckenskapen,
mot de lösa äktenskapliga sederna, mot dueller o. s. v.
Han är en sträng domare, och han förföljer dessa laster
icke såsom den föregående tiden från någon salvelsefull
religiös synpunkt, utan därför att de äro råa, brutala och
inhumana. Men även för mindre farliga lyten hos tiden
hade han en öppen blick, han satiriserar sprätten,
lärdomspedanten, koketten, borgaren, som så helt går upp i
avisläsning och politik, att han försummar sitt yrke — en rent
dråplig typ, som helt visst föresvävat Holberg, då han
tecknade sin politiska kannstöpare.
Till samhällslytena räknade Spectator även partiväsendet,
och han har en mycket rolig skildring av Sir Roger de
Coverley, som på sina resor hem alltid väljer värdshusen
efter värdshusvärdens politiska trosbekännelse. Själv vill
Spectator föreslå, att hederligt folk av alla partier skulle
bilda en förening i syfte att bekämpa dessa rasande
fanatiker, som vilja offra ena hälften av landet för att
tillfredsställa den andra hälften, dessa skamliga hycklare, som under
skylten av allmänt väl blott främja sina egna intressen,
dessa partigängare, vilkas enda förtjänst är deras trälbundna
undergivenhet under ledarna. Genom ett dylikt förbund
skulle den ursinniga partianda utrotas, som nu hos andra
folk gör oss både löjliga och föraktade. Medlemmarna skulle
underskriva en förklaring, som börjar med en sats, vilken
sedan vänder tillbaka i Kellgrens Pro Sensu Communi: Vi
undertecknade förklara härmed högtidligt, att vi äro
övertygade om, att två gånger två är fyra.
Som man ser är det ett nytt ideal, som här framlägges,
ett ideal, som står i strid både mot puritanernas och
kavaljerernas. Spectator har sökt att taga ut det bästa ur bådas
världsåskådning och avlägsna bristerna. Han förkunnade,
att moral ej var detsamma som surmulenhet och att
kvickheten ej nödvändigt sammanhängde med lösa seder. Han
var kvickare än Wycherley, men dock strängt sedlig. Ett
dylikt evangelium — att livsglädje och moral ej voro
varandras fiender — betydde onekligen något för denna tid.
Och utan tvivel är Spectator det arbete, som kraftigast
bidragit till att rikta in hela 1700-talet på detta moraliska
intresse, som nu blir så dominerande. Swift hade också varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
