Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och såsom god engelsman är han naturligtvis övertygad om,
att Englands religion är den bästa i världen. Men han är
ingen fanatiker, ingen direkt sektförföljare, och har i stället
några, visserligen tama, inlägg för toleransen. Denna
jämförelsevis breda uppfattning berodde därpå, att för Spectator
var religionen icke i främsta rummet dogmer, utan moral,
icke någon sträng, asketisk moral, utan en sund, glad och
human. För ungefär en människoålder sedan — skrev
Addison såsom Mr. Spectator — var det vanligt i England, att
var och en, som ville anses såsom religiös, sökte att uttrycka
detta även i det yttre, och att aldrig röja någon
munterhet, vilket ansågs såsom ett tecken på köttsligt sinne. Den
fromme däremot hade ett sorgbundet utseende och syntes
alldeles förtärd av missmod och spleen. En dylik sorgens
son är Sombrius. Han tror det rent av vara en plikt att
vara ledsen och hänga med huvudet. Att skratta är för
honom att svika doplöftet, ett oskyldigt skämt förefaller
honom som en hädelse, allt, som pryder upp livet, stämplas
av honom såsom syndig fåfänglighet, glädjen synes honom
lättsinnig, kvickheten osedlig. Han uppröres, när en ung
man är glad och livlig och när ett barn är lekfullt. Vid
kristningar och bröllop sitter han som vid en begravning,
suckar vid slutet av var rolig historia, och blir allt
andäktigare, ju muntrare de andra i sällskapet bli. För min del
vill jag visst inte, såsom ofta sker, påstå, att dylika personer
äro skenheliga hycklare. Därom kan blott Han döma, som
rannsakar människornas hjärtan. Men jag tror, att de snarare
skrämma bort människorna från religionen. Gud är icke
någon fiende till en naturlig glädje, och jag håller med
Plutarchus, att ateisten, som förnekar Guds existens, bör vara
honom mindre förhatlig än den, som erkänner hans tillvaro,
men påstår honom vara grym, svår att behaga och ogin
mot människorna. För min del, yttrar Plutarchus, vill jag
hellre, att man säger, att det ej finnes någon person
Plutarchus, än att denne är illasinnad, nyckfull och brutal.
Människan skiljes från andra varelser därigenom, att hon
kan skratta, och dygdens uppgift är icke att förinta denna
förmåga, utan att leda den i rätt riktning.
Men lika mycket som Spectator fördömer puritanernas
surmulenhet, utan att därför vilja pådyvla dem alla andra
laster, lika väl fördömer han de råa utsvävningar, åt vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
