Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPECTATOR 123
nu blott att sätta in dem i en handling, för att 1700-talets
realistiska roman skulle vara färdig. Det var detta, som
Fielding gjorde, då han med Defoes berättarkonst förenade
Addisons och Steeles psykologiska människostudium. Men
även Richardsons roman har sina förberedelser i Spectator,
som mycket ofta använder brevformen för att därigenom få
fram en viss karaktär. För övrigt är ju redan Sir Roger
de Coverleys historia en roman in nuce.
De gestalter, som träda oss till mötes i Spectator, äro
icke blott psykologiskt studerade; de äro ock nationellt
engelska. Sir Roger är engelsman i varje tum, och en
engelsman från dennes mest sympatiska sidor. Därtill kom-
mer hela framställningssättet, denna humana, älskvärda och
fina humor, som är så nationellt engelsk och som knappt
återfinnes hos något annat folk. Macaulay har här jämfört
Addison med Voltaire och Swift. Voltaire skrattar högt,
pekar finger och förlöjligar; Swift kan förmå andra att
skratta, men rör själv ej en muskel. Addison är framför
allt gentlemannen, hos vilken sinnet för det löjliga alltid
behärskas av känslan för det passande och framför allt av
ett gott hjärta, som ej vill såra, och hans sympatiska små-
löje sprider sig ock till hans läsare. Det är denna art av
humor, som sedan ständigt vänder tillbaka hos de engelska
romanförfattarna, särskilt hos Addisons trognaste lärjunge
Walter Scott.
Man har också tillmätt Spectator, särskilt Addison, en
viss betydelse för det estetiska åskådningssättets evolution.
Men här synes det mig, som om man högst betydligt över-
drivit. Genom det starka sentimentala inslaget i sitt tem-
perament förebådar väl Steele den känslosamma strömningen
inom 1700-talet. Men Addison stod i det hela på Drydens
och Popes ståndpunkt och trodde sig åtminstone förfäkta
samma estetiska program som Boileau. De avvikelser från
detta, som man trott sig finna, betyda i själva verket ej
mycket och bero på ett förbiseende av Addisons egentliga
estetiska ståndpunkt. Denna var den klassiska filologens.
Det är sant, att han — liksom före honom Steele — be-
undrade Milton. Men det gjorde även Dryden, och vi skola
alltid erinra oss, att Milton var den engelska renässansens
sista store humanist samt att hans dikter dock voro för-
fattade med antikens som förebild. Detta var således i god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
