Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överensstämmelse med den klassiska filologens ståndpunkt.
Det är också sant, att han berömmer en gammal medeltida
ballad, Cheavy Chase, men han uppfattar ej dess romantik,
utan jämför hela tiden fraserna med fraser hos de romerska
poeterna. Även här ser han således med den klassiska
filologens ögon. Men å den andra sidan fick dock, såsom vi
sedan skola se, denna hänvisning på balladlitteraturen en
viss betydelse, och Addison blev härigenom en förelöpare
till biskop Percy.
Det är därför endast i två fall, kan man anse, att
Addison och Steele estetiskt brutit med den föregående tiden.
Redan Steele började i Tatler en ingående kritik av
restaurationstidens osedliga komedi. Men synpunkten var här
uteslutande den moraliska. I motsats till vad man en tid
trodde, hade Wycherleys lustspel alls icke försvunnit från
scenen efter Colliers angrepp. De spelades fortfarande, trots
det att det redan 1690 bildats ett sällskap “for the
reformation of manners“. Omsvängningen skedde först genom
Steele’s — och även Addisons — kritik, som i motsats till
Colliers och puritanernas ej riktade sig mot teatern
överhuvud, utan som tvärtom ville förvandla denna till en skola
för moral och goda seder.
Men i en punkt var dock även Addison liksom Pope ett
stycke av en romantiker. I ett av de första numren av
Spectator har han skildrat ett besök i Westminster Abbey.
När mitt sinne — skriver han — är allvarstyngt, älskar
jag att göra ett besök i den gamla katedralen. De skumma
valven, byggnadens allvar fylla då mitt sinne med en viss
sorgbundenhet eller skänka mig snarare tankar, som alls ej
äro oangenäma. I går tillbringade jag hela eftermiddagen
på kyrkogården, i korsgången och i domen, och betraktade
i dessa dödens nejder gravstenarna och deras inskrifter.
Några av dessa inskrifter innehöllo blott, att den jordade
var född då och då samt död då och då — hela hans
levnadssaga var sammanträngd till dessa två notiser, som äro
gemensamma för alla människor, och de föreföllo mig såsom
en satir över de bortgångna, vilka icke lämnat något annat
minne efter sig. När jag sedan gick in i kyrkan, såg jag, huru
man där uppkastade en grav, och vid varje spadtag, som togs,
varsnade jag fragment av en skalle eller ett ben tillsammans
med den mull, som bildats av den förvittrade kroppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
