Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Addison och Steele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan av Samuel Johnson. För Cato — yttrar han —
“hava vi ingen anledning att oroa oss. En sådan man
drar gudarne försorg om, och vi kunna med fullt förtroende
överlämna honom åt deras omsorger“.
Lika opersonliga och livlösa äro de andra personerna i
stycket. Sempronius är en svart teaterbov, och själv är
han den förste att öppet erkänna sin nedriga karaktär. De
båda älskande paren däremot tyckas i sin ädelhet vara lånade
från Mademoiselle de Scudéry.
Att stycket likväl så slog an, att det måste givas
trettiofem gånger å rad, berodde, som sagt, på den politiska
situationen. Cato, den romerska frihetens ståndaktige tennsoldat,
uppfattades såsom en representant för whigpartiet, som icke
ville offra Englands frihet åt pretendenten, vilken ju var
inkarnationen av den absoluta monarkien. Vid den första
representationen hade whigs också förberett kraftiga
demonstrationer. Men Bolingbroke, torypartiets ledare, var dem
för slug. Han låtsades betrakta stycket såsom ett inlägg
mot den Cæsar, Marlborough, som, efter vad tories ansågo,
ville svinga sig upp till Englands diktator. För att visa
detta lät han kalla den aktör, som utfört Catos roll, till
sig i den loge, där han satt, och gav honom där offentligen
en hedersgåva. Whigs och tories förenade sig således i att
tilljubla författaren sitt bifall — icke med hänsyn till dramats
estetiska förtjänster, utan på grund av det politiska
idéinnehåll, man där trodde sig spåra. Och detta är av vikt,
ty därigenom blev det Cato, som angav tonen för
1700-talets tragedi. Voltaire såg stycket i England, klandrade
visserligen de inlagda kärlekshistorierna, men beundrade dess
stolta republikanska anda. Och det blev ett dylikt drama,
som sedermera, med vida större talang, av Voltaire
omplanterades i fransk jord.
Högre står komedien under denna tid, ehuru den, om
man vänder sig till spellistan, företer samma osäkra
vacklande som tragedien. Man uppförde fortfarande Etheredges,
Wycherleys och Congreves djupt osedliga lustspel, men i
Tatler och Spectator började nu Addison och Steele en skarp
kritik av denna råhet, som — för att begagna Steeles ord
— “var en skam för vårt folks moral och religion.
Uppgiften är därför att skapa ett lustspel, som lämpar sig för
bildade kristne“. Det var detta Steele själv sökte göra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
