- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 5. Upplysningen och förromantiken /
148

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Le Sage

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148 GIL BLAS
haglige betjänten. Gil Blas får visserligen på hans rekom-
mendation en ny plats hos en markisinna, men måste snart
lämna både den och Madrid. Han råkar nu igen ut för
åtskilliga äventyr, kommer i sällskap med ett par skälmar
och utför tillsammans med dem några knep av en ganska
betänklig art, men räddar därunder också en ung adelsman,
Don Alfonso, och befriar till sist en gammal greve och dennes
dotter, vilka tillfångatagits av ett rövarband.
Därmed slutar den sjätte boken och även den rent picareska
delen av romanen. Gil Blas har nu fått icke blott en ökad
livserfarenhet, utan når också upp på ett högre socialt plan,
ty Don Alfonso, som blivit hans vän, ger honom plats så-
som intendent på sitt slott. Den senare delen av romanen
har också en annan karaktär.
På slottet råkar en något bedagad sällskapsdam förälska
sig i honom, och då Gil Blas ej vill ställa till några led-
samheter i den familj, som så välvilligt upptagit honom,
lämnar han frivilligt och mot Don Alfonsos vilja dennes
slott, men får kort därefter anställning såsom sekreterare
hos ärkebiskopen av Granada. Detta är ett rent ypperligt
kapitel, som visar, hur mycket Le Sage profiterat av La
Bruyères skola. Ärkebiskopen blir förtjust i sin intelligente
och pålitlige sekreterare, och denne å sin sida blir också
fästad vid den gamle. Men Hans Eminens har en liten
svaghet. Han skriver de mest vältaliga predikningar, och
över dem är han mycket stolt. Men så får han ett slag-
anfall. Han kommer sig visserligen, men de nedsatta själs-
krafterna spåras i de nya predikningar, han nu skriver.
Så vänder han sig till Gil Blas och frågar, vad allmänheten
tyckte om hans sista predikan. Gil Blas, som ännu ej lärt
att tillräckligt känna människonaturen, ansåg sig skyldig
att i hövliga former tala sanning. Han svarade därför, att
man beundrade alla ärkebiskopens predikningar, men att
den sista ej ansågs stå på samma höjd som de föregående.
Ärkebiskopen bleknade lätt och yttrade med ett tvunget
leende: “Monsieur Gil Blas, den där predikan är således
inte i er smak?“ “Det har jag visst inte sagt. Jag finner
den förträfflig, men en smula under edra andra arbeten.“
“Jag begriper. Ni tycker, att jag tacklar av, inte sant?
Sjung gärna ut! Ni tror, att det är tid för mig att sluta.
Gud förbjude, att jag skulle illa taga upp er frispråkighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 20 23:16:34 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/5/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free