Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 MARIANNE
seenden. Först och främst genom sin psykologi, och denna
psykologi var tydligen för Marivaux själva huvudsyftet. Det
hela är knappt annat än en fortgående analys av Mariannes
själsliv. För att få fram detta har Marivaux begagnat sig
av ett lika enkelt som snillrikt medel: han har på sätt och
vis dubblerat sin hjältinna. Såsom femtioårig nedskriver
hon sina minnen, och Marivaux kan därför framlägga såväl
den unga flickans känslor vid varje situation som ock
de reflexioner och den kritik, som dessa underkastas av
hennes äldre alter ego. Marianne har av kyrkoherdens
syster fått en strängt moralisk uppfostran, och hon är även
en ädelsinnad, finkänslig, verkligt sedlig ung flicka, men —
hon är kvinna och hon är fransyska. Hon har en medfödd
takt och en bedårande grace. Men hon vet av, att hon är
vacker, kan aldrig underlåta ett diskret koketteri, och även
i de mest upprörda situationerna glömmer hon aldrig sin
toalett, liksom hon genast observerar, huru hennes rival är
klädd. Hon är ingen hycklerska, utan hyser verkligen de
upphöjda känslor, som göra Mad. De Miran och alla andra
till hennes beundrarinnor. Men hon njuter väl mycket av
sin själsadel och av den fulländade förm, i vilken hon kan
framlägga denna. Hennes äldre kritiker är t. o. m. nog
obarmhärtig att påvisa, att bakom all denna ädelhet ofta
döljer sig en liten självisk och ganska världsklok baktanke
— alldeles som La Rochefoucauld redan uppvisat om de
mänskliga känslorna i allmänhet. Vill man vara riktigt
sträng, kan man säga, att hon narrar både Mad. de Miran
och sig själv. Hon är visserligen ödmjuk, men nödgas själv
erkänna, att hon tillika är högfärdig. För den elegante
Valville kan hon ej förmå sig att yppa, att hon bor hos
den simpla Madame Dutour, och då denna sedermera plöts-
ligt uppenbarar sig på ett förnämt gods, där Marianne vistas
såsom Madame de Mirans släkting, och därvid igenkänner
sin forna hyresgäst, sjunker Marianne nästan genom jorden
av skam utan att kunna besvara Madame Dutours över-
svallande vänlighet. Marianne är således en ytterst samman-
satt liten varelse, graciös, kokett, ädel, klok, oerfaren etc.
etc., och ständigt stöter man på nya drag hos henne, men
drag, som fullända bildens verklighetstrohet.
Hjältinnans porträtt är emellertid icke det enda lyckade i
romanen. Om Madame Dutour har jag redan talat. M. de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
