Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE PAYSAN PARVENU 16 9
hon ännu — och på grund av den med fromhet. blandade
ömhet, som hon hyste för mig. Likväl tror jag, att jag
skulle hava älskat henne mera, om jag blott varit hennes
amant. Men när man tillika har en stor tacksamhetsskuld
till en kvinna, betalar, man mera med ett tacksamt hjärta
än med kärlek. Mera allvarliga känslor blandas då in, mera
vänskap och erkänsla. Därav var jag uppfylld, och jag
misstänker, att kärleken därpå led en smula.“ Men så börjar
han att analysera arten av hennes känslor. Hon bad till
Gud för sin man. “Jag är säker på, att det ej fanns en
bön, som ej hade detta innehåll: bevara min man. Eller
rättare: Jag tackar dig, att du givit mig honom. Men vad
vill detta säga annat än: Min Gud, låt mig fortfarande få
njuta alla de ljuva stunder, som du skänkt mig genom det
heliga äktenskapet. Jag tackar dig för dem och för att jag-
genom din heliga vilja kunnat njuta dem i all ärbarhet i
det äkta stånd, vari du låtit mig inträda. Ty de fromma,
äro aldrig så brinnande i sina böner och älska aldrig Gud
så mycket, som när de få sina jordiska behov tillfredsställda,
och man ber aldrig bättre, än då anden och köttet bedja
tillsammans och bägge få sitt. Men — fortsätter han — jag
vet, vad jag är henne skyldig. Jag är ännu i blomman av
min ålder. Hon är, trots sin, ännu ej gammal. Och när hon
blir det, skall en ung mans kärlek hjälpa upp mycket.“
Av annan art äro hans känslor för Madame de Eerval.
Hon var vackrare än hans hustru, men framför allt elegant
och en dam av värld, och att bliva hennes älskare gav honom
en känsla av, att han nu kommit sig upp: “Jag kan ej
säga, att hon var mig likgiltig, men ännu mindre att jag
älskade henne. Den känsla, jag hyste för henne, kunde ej
kallas kärlek, ty jag skulle ej hava brytt mig om henne,
■om hon ej brytt sig om mig, och t. o. m. vid hennes avan-
cer skulle jag ej hava fästat någon uppmärksamhet, om hon
ej varit en fin dam. Det var således ej henne jag älskade,
utan hennes rang, som var mycket hög i förhållande till
min.“
Som man ser är Jacob en god psykolog, som förstår att
analysera både sina egna känslor och andras, och han har
La Rochefoucaulds skarpsinne, då det gäller att värdesätta
ädla handlingar. Han, liksom andra, kan göra en god gär-
ning. Han avstår från den plats, som Fécour erbjudit honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
