Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Marivaux - Prévost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 PRÉVOSTS BIOGRAFI
lära borgerliga romanen. Och. detta betyder dock mycket.
Men det var en sak, han icke kunde giva. Ehuru hans
bägge romaner behandla kärleken, ehuru han, i stort sett,
är den förste romanförfattare, som tagit upp detta motiv,
den verkliga, ej den preciösa kärleken, kunde han icke
skildra den brännande, förtärande, allt uppslukande erotiska
lidelsen. Att teckna denna räckte icke hans så älskvärda
rokokonaturell till. Han var en nobel, fin personlighet, men
han var icke ett passionens barn, och i de gestalter, han
skapade, kunde han ej heller ingjuta ett själsliv, som var
honom själv främmande. De intressera oss genom den fina
analysen av deras psyke, men de lämna oss dock kalla —
kanske därför att Marivaux själv ej älskat dem, ej givit
dem något av sitt eget hjärta. Det var här, som hans
samtida Prévost kom att ersätta, vad som brast hos Mari-
annes författare.
PRÉVOST
Marivaux hade varit den borgerliga litteratören, aktnings-
värd i sitt liv och aktningsvärd i sitt författarskap. Prévost
däremot var lättsinnig, obetänksam, ständigt ute för även-
tyr, av en tvivelaktig moral, men han ägde, vad Marivaux
saknade: lidelse, och det är också detta, som kommer fram
i den enda av hans många böcker, som överlevat glömskan
— i Manon Lescaut. I starkt romantiserad form återger
den hans eget liv.
Antoine Prévost d’Exiles föddes 1697 och blev efter av-
slutad skolgång novis i jesuitorden. Men han hade något
av Aramis’ blod i sina ådror, och då han var nitton år
rymde han och gick i krigstjänst, ångrade sig, fick förlå-
telse och iklädde sig ånyo novisens svarta dräkt. Men
omvändelsen blev icke långvarig. Han hade — alldeles
som hjälten i Manon Lescaut — träffat en ung flicka, som
man bestämt till nunna, rymde med henne och förde en
tid ett tämligen oroligt liv. Men förrådd i sin kärlek åter-
vände den förlorade och förkrossade sonen ännu en gång
till kyrkans fadershus, gick in i benediktinerorden och blev
1721 prästvigd. Det olyckliga slutet på en allt för öm
förbindelse — skrev han sedermera — “förde mig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
