Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIVAUX SOM ROMANFÖRFATTARE 17 1
den mycket tvetydiga Madame de Ferval, med verklig spiri-
tualitet och elegans i formen, aldrig en råhet, utan blott de
mest diskreta, beslöjade antydningar, och man märker stän-
digt, att la regence dock gått i skola i Hotel de Rambouillet
och hos klassiciteten. Trots all — djupast sett simpel —
sensualitet har man i det yttre dock några reminiscenser av La
Carte du Tendre. Och så kalla, hjärtlösa rucklare, så innerst
bestialiska som Wycherleys hjältar och hjältinnor voro dock
ej de, som Marivaux så naturtroget skildrar. Ty hos alla
finnes dock något av fantasi och känsla, ej blott av natur-
drift. Till sist och viktigast: Marivaux själv glorifierar aldrig
lasten. Han målar sin tids samhälle, men hans egen verkligt
sedliga uppfattning lyser dock ständigt fram, icke sällan
med en fin, graciös humor. Flera av hans scener ur det
parisiska småborgarlivet äro rent dråpliga, sympatiska och
älskvärda, men naturtrogna.
Denna realism visar sig ock i själva stilen. Klassiciteten
hade sökt att göra även denna “allmänmänsklig“, slipa bort
alla de personliga nyanserna och få fram en för alla gällande
klassisk mönsterstil. Marivaux däremot hade ett annat ideal:
en starkt individualiserad stil. Då Marianne skriver ned sina
memoarer och för en väninna berättar sitt livs historia, söker
Marivaux att giva stilen en kvinnlig karaktär, att skriva så,
som La Comtesse de ** skulle hava skrivit. Såsom damerna
så ofta är Marianne något mångordig, avbryter ständigt fram-
ställningen med sina reflexioner, är sensibel och omständlig.
Det är denna stil, sem skapat uttrycket “marivaudage“, och
att hava infört den, har i allmänhet ej räknats Marivaux till
heders. Onekligen verkar den ej så litet tröttande, och nekas
kan icke, att Marivaux’ yngre samtida hade rätt att häri
se en rest av preciösernas tidevarv. Men Marivaux själv
synes hava insett, att han här gått för långt, och i senare
delen av romanen är takten betydligt raskare. I Le Paysan
parvenu kan man ej tala om något dylikt “marivaudage“,
ehuru Marivaux ej ens här på grund av sitt psykologiska
intresse kan berätta med samma fart som Le Sage.
Litteraturhistoriskt sett har Marivaux således gjort en
högst betydande insats. Han är — om man frånser de
ansatser, som finnas hos grevinnan de La Fayette och hennes
mindre bemärkta samtida och efterföljare — världens förste
psykologiska romanförfattare, skapare av den sedan så popu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
