Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Regnard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
REGNARD SOM KOMEDIFÖRFATTARE 19 5
av Eraste, Lisette och de båda notarierna övertyga honom
om, att han verkligen gjort det ■— i sin “léthargie“. Att
han insatt Eraste till sin nniversalarvinge — det kan han
förstå, men mot donationerna till Lisette och Crispin pro-
testerar han. Till sist får man honom dock att ge med
sig och erkänna det falska testamentet som äkta. Eraste
får Isabelle, och Crispin och Lisette draga sig tillbaka med
grundplåten till en blivande förmögenhet.
Ty det är de, som äro framtidens folk. Skall man kunna
tala om någon grundidé hos Regnard, är det snarast den,
som sedermera proklameras av Eigaro. Redan i den första
pjes, Regnard skrev för Comédie française, låter han Sca-
pin yttra: “Jag vet inte, varför man bryr sig om att tjäna
sådana där kräk. Någon lön betala de inte, ovettiga äro
de, och ibland klå de upp en. Vi äro mera begåvade, och
tack vare oss hålla de sig uppe. Men med allt det där
äro vi bara betjänter, och de äro herrar. Det är inte rätt-
vist! För framtiden tänker jag också arbeta för egen räk-
ning, och sedan ämnar jag i min tur bli herrekarl“.
Anslaget finnes ju redan hos Molière, t. o. m. vida längre
tillbaka i tiden, men hos Regnard har det fått en mera ut-
manande klang. Auktoritetens århundrade var nu förbi,
och en ny tid hade grytt, en tid för Crispin, Scapin och
alla dessa begåvade, moraliskt frigjorda underklassare, som
börjat tröttna på herrar Valère och Eraste. Samtidens
historia visar också, huru de nu börja komma sig upp i
det verkliga livet, inom komedien blir tonen allt mer och
mer aggressiv, och i Eigaro når typen sin fulländning —
några få år före revolutionens utbrott.
Regnard står på gränsen mellan de bägge tidsåldrarna.
Han levde under Ludvig XIV:s regering, men andligen till-
hör han redan la regence. Han har icke det psykologiska
intresset hos klassicitetens skalder, tecknar icke individer,
utan typer, och även av dem äro flera blott teaterfigurer,
som erinra om 1700-talstragediernas blodlösa abstraktioner.
Hans realism är också 1700-talets mer än klassicitetens.
Molière såg icke sin uppgift i att måla samtiden, utan i
att teckna karaktärer och framför allt i att angripa tidens
lyten. Regnard intresserar sig icke för själva karaktärs-
analysen, men däremot för miljömålningen. I motsats till
icke blott Molière utan också till Voltaire och Diderot vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
