Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ROKOKON 203
samma gång graciösa skämtet. Denna tidigare rokoko, som
ännu led av barockens onatur, dess brist på smak och dess
överdrifter, tvingades för en tid tillbaka av klassicitetens
allvar och dess strängare konstuppfattning. Men efter klassi-
citetens korta blomstring uppstod den på nytt, nu luttrad
av det stora tidevarvets renare smak, och i Watteaus bilder
samt i Marivaux’ lustspel fick denna rokoko sitt mest ideala
uttryck.
Levertin har i sina efterlämnade föreläsningar med sin
överlägsna stilkonst givit en förtjusande bild av denna rokoko,
som nu med la regence efterträdde klassiciteten. Ludvig
XIV:s tid hade betecknat den raka linjens triumf, “själva
naturen skars till på samma vis. Trädgården blev grön
arkitektur, träden klipptes i tråkiga pelarstammar, buxboms-
häckarna däromkring blevo noggrant tillskurna likt kolonna-
der. Hur konsekvent var det ej alltsammans, harmoniskt
och storartat i sin regelbundenhet?“ Men så kom “Kung
Rokoko med trädgårdssnäckan i sin vapensköld. Den raka
stilen, som haft en cæsarisk kammardespots majestät, får
en elegant hovmans intagande, luftiga, litet fjäskiga rörelser.
Allt var manligt under Ludvig XIV, allt blir kvinnligt under
rokokon ... Le Nôtres stela park med dess blandning av
reda och bombast i de allvarliga alléerna förvandlas till
rokokons trädgård med slingrande gångar, plaskande fon-
täner och lummiga boskéer med deras stämning av erotisk
kurragömma. “
Inom litteraturen återfinnes denna rokoko, mer eller mindre,
hos de flesta av denna tids författare, men hos ingen i så
hög grad som hos Marivaux. Såsom jag redan nämnt slog
han först igenom med stycket Arlequin poli par l’amour,
(1720), och sedan följde i rask takt hans övriga, de flesta
skrivna för Théâtre Italien, inga versifierade femaktskome-
dier, utan små en- eller treaktare, alla på prosa. De för-
nämsta äro Le jeu de l’amour et du hazard (1730) och Les
fausses confidences (1737), och känner man dem, känner
man i stort sett hela hans dramatik, ty han har i grunden
blott varierat samma tema, ehuru visserligen varierat det
med en överlägsen talang. Själv försvarade han sig ivrigt
mot denna beskyllning för monotoni: “I mina stycken —
skriver han — är det än en kärlek, som är omedveten för
de båda älskande, än en kärlek, som är dem medveten, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
