Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - La Motte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA MOTTES ESTETISKA TEORIER 2 27
av ett äkta diktverk; det hela verkar något träaktigt, torrt,
gör intryck av ett skelett. La Motte var i själva verket
blott teoretiker, men såsom sådan saknar han ej betydelse,
och i motsats till Crébillon, som trodde sig vara en lärjunge
till Racine, sökte La Motte däremot bryta med klassiciteten.
Såsom smakorakel spelade han också en stor roll, där han
varje dag, även sedan han blivit blind, satt på Café Gradot,
omgiven av en lyssnande krets av unga skönandar, inför
vilka han kritiserade den nyaste litteraturen. Han var näm-
ligen en bland de ledande för les modernes och hade mer
än de flesta andra le courage de son opinion. Bristen hos
de moderne var, att de saknade sinne för poesi, men i
detta fall slog La Motte rekordet, då han 1714 — efter
Madame Daciers Homerosöversättning — roade sig med att
omskriva Iliaden för att göra den mera njutbar för ett
modernt, bildat publicum. Poesien stod för honom i ett
rakt motsatt förhållande till det sunda förnuftet. Dikten
begagnade ju vers och poetiska omskrivningar. De senare
voro icke blott onödiga, utan även skadliga, ty de gjorde
meningen mera otydlig. Och även versen var till hinders:
“prosan säger klart, vad den vill, och det är dess före*
träde“. För att en vers skall vara god, måste den vara
klar, utan alla omskrivningar, begriplig som prosa. Men
varför då icke genast begagna denna prosa? La Motte
gjorde också ett försök att skriva en dylik tragedi, och det
var endast styckets totala fiasko, som hindrade honom att
fortsätta på denna väg, ehuru han fortfor att skriva prosaiska
oden. Tanken — om versens obehövlighet och prosans
företräde — delades likväl av sådana överlägsna begåvningar
som Montesquieu och Buffon, och med upplysningens upp-
fattning av poesien var detta utan tvivel fullt konsekvent.
I det verkliga livet talade man ju icke på vers, och då
var det ju onaturligt att göra det i ett drama, som skulle
giva en bild av detta liv.
La Motte bestred också nödvändigheten av att iakttaga
tidens och rummets enhet, och även handlingens ansåg han,
sig kunna ersätta med något, som’ han kallade intressets
enhet. Likaså uttalade han sig för ett livligare och rörli-
gare drama än klassiertetens, fördömde monologer, “les con-
fidents“, de långa relationerna etc. Teoretiskt ställde han
sig således i opposition både mot barocken och mot klassi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
