Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - La Motte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 INÉS DE CASTRO
räknas såsom en epigon till barocken, utan ger oss i stället
en ny skiftning av århundradets litterära fysionomi: de “mo-
dernes11 uppfattning av tragedien i motsats till klassicitetens
och barockens.
Hans mest berömda tragedi, Inés de Castro, uppfördes
1723 och hade då en stormande framgång. Ehuru stycket
nu är alldeles bortglömt, kan man likväl förstå dess popu-
laritet, ty handlingen är, i motsats till barocktragediernas,
klar, enkel och överskådlig, karaktärerna — utom styckets
furie, drottningen — äro visserligen sällsport ädla, men
knappt preciösa, visserligen ej psykologiskt studerade, men
dock ej direkt onaturliga, och sentimentaliteten är ej all-
deles falsk. Ämnet var lånat från Portugals historia och
hade redan förut lockat massor av dramatiker. Alphonse,
den rättvise portugisiske konungen, har gift sig med konungens
av Kastilien änka och vill av politiska skäl förmäla sin son
och tronarvinge Don Pedre med drottningens dotter, prin-
sessan Constance. Men Don Pedre är redan hemligen gift
med drottningens hovdam Inés de Castro och vägrar därför.
Don Alphonse är visserligen varmt fästad vid sin tappre
son, men han är framför allt konung, landets väl står för
honom över hjärtats krav — det är Fénelons ideal av en
monark, som här går igen — och han vill då tvinga honom,
ty han är okunnig om det hemliga äktenskapet och anser
den blivande konungen skyldig att i statens intresse offra
en personlig böjelse. Don Pedre gör uppror, men tillfånga-
tages och dömes såsom rebell av rådet till döden. Fadern
är besluten att låta straffet gå i verkställighet, men för att
rädda honom yppar Inés då hemligheten, för fram sina och
Don Pedres barn för farfadern, och nu giver denne vika:
han kan icke längre fylla den stränga rättens krav, faders-
känslorna taga överhand, han vill erkänna Inés såsom son-
hustru och förlåta rebellen. Därmed hade stycket kunnat
vara slut, ty den egentliga huvudpersonen är icke den lar-
moyanta Inés, utan Alphonse, och intresset anknyter sig
till den själsstrid, han utkämpar. Men i stället får stycket
en alldeles oväntad upplösning. Den hämndlystna drott-
ningen har redan förgivit Inés, och med hennes död — på
scenen slutar stycket.
Tyvärr var La Motte icke poet såsom Racine, och han
kunde därför icke i sin tragedi ingjuta det liv, som vi fordra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
