Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 BRUTUS
talar bl. a. en förstucken kritik av de lettres de cachet,
av vilka Voltaire själv hade en så oangenäm erfarenhet.
La liberté, la loi, dont nous sommes les pères,
Nous défend des rigueurs peut-être nécessaires:
Arrêter un Romain sur des simples soupçons,
C’est agir en tyrans, nous qui les punissons.
Men sin teori att ej blanda in en kärlekshistoria har
Voltaire ej vågat upprätthålla. Tyrannen Tarquinius har
fördrivits från Rom, men hans dotter Tullie befinner sig
kvar där såsom fånge, och i henne är Brutus’ son, den
unge hjälten Titus förälskad. Frågan är således den van-
liga, som inom tragedierna debatterats ända sedan Le Cid:
skall kärleken eller plikten segra? Titus, som dock är ur-
sinnigt förbittrad på senaten, avvisar först alla försök att
göra honom till förrädare mot fosterlandet och friheten,
och icke ens Tarquinius’ löfte att göra honom såsom Tullies
gemål till konung över Rom förmår att böja honom; men
till sist dukar han under för sin lidelse. Vid den femte
aktens början är förräderiet upptäckt, rebellerna slagna, och
nu får Brutus veta, att Titus befinner sig bland dem. Men
oböjlig i sin republikanska laglydnad uppmanar han sena-
ten att utan förbarmande döma den brottslige. För att ej
inverka på domen vill han själv ej närvara vid samman-
trädet. Men så beslutar senaten, att Brutus ensam skall
fälla domen. Liktorerna föra fram förbrytaren, och då en
vän uppmanar Brutus att betänka, att han dock är far,
svarar han stolt: Je suis consul de Rome! — som man ser
en efterklang av den gamle Horace’s berömda: Qu’il mourût!
Titus begär emellertid ej nåd, utan är åter sin faders son
och yrkar själv på dödsstraff:
Prononcez mon arrêt. Rome, qui vous contemple,
A besoin de ma perte et veut un grand exemple;
Par mon juste supplice il faut épouvanter
Les Romains, s’il en est qui puissent m’imiter.
Ma mort servira Rome autant qu’eût fait ma vie;
Et ce sang, en tout temp utile à sa patrie,
Dont je n’ai qu’aujourd’hui souillé la pureté,
N’aura coulé jamais que pour la liberté.
Den olycklige fadern dömer honom, men kan ej återhålla
sina tårar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
