Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRE OCH DEN ENGELSKA TEATERN 231
aldrig tillåta, att en kör av hantverkare och plebejer upp-
trädde på deras teater. “Jag vill visst inte“ — fortsätter
han — “förorda, att man fyller vår scen med blodbad som
i Shaksperes tragedier, men jag tror, att vissa dylika situa-
tioner skulle synas fransmännen mindre osmakliga och gräs-
liga, om de framställdes med konst och i en vacker vers.
Flera av våra regler äro konventionella. Det är icke för-
bjudet, att våra hjältar och hjältinnor döda sig på scenen,
men de få icke döda någon annan. Varför? Det är lika-
ledes regel, att ej flera än tre personer uppträda i en scen.
Från dylika regler kunna vi lika väl som grekerna émanci-
pera oss. Icke heller torde det vara nödvändigt att i varje
tragedi inblanda en kärlekshistoria. Detta vittnar om en
effeminerad smak, ehuru det å den andra sidan vore pedan-
tiskt att alldeles bannlysa denna erotik. Men olyckan är,
att kärleken hos oss snarast framställes såsom ett galan-
teri.“
I företalet till Zaïre nämner han ännu en annan lärdom,
som han fått från det engelska dramat. “Det är därifrån“
— säger han — “som jag hämtat mod att låta våra gamla
konungar och våra gamla familjer uppträda i en tragedi,
och det har synts mig, som om denna nyhet kunde giva
uppslaget till en hos oss ännu okänd, men likväl behövlig
art av tragedi.“ Egendomligt nog kände han sig också
tilltalad av de andeuppenbarelser, som förekomma i Hamlet
och några andra av Shaksperes stycken, och tog upp dem
både i Eriphyle och Sémiramis.
Vi skola nu se, huru Voltaire i praktiken tillämpade detta
program för att därefter övergå till en allmän karaktäristik
av honom såsom tragediförfattare. Voltaire skrev icke mindre
än tjugusju tragedier, alla på vers. Att- referera samtliga
kan naturligtvis ej komma i fråga, och jag skall här blott
redogöra för de förnämsta. Men detta torde å den andra
sidan vara nödvändigt, ty jag misstänker, att dessa trage-
dier numera i Sverige äro kända av ganska få.
I Brutus, som uppfördes 1730, har Voltaire, som sagt,
tagit intryck av Addisons Cato, men minst lika mycket
av Corneilles Horace. Dess hjälte är den romerska republi-
kens grundläggare, den äldre Brutus, och dramat fylles
även av ett stolt republikanskt och patriotiskt patos, som
Voltaire nog fått insupa i det fria England. Brutus ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
