Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZAÏRE 235
förnyad, styrka. Efter ett samtal med Zaïre blir han ytter-
ligare övertygad om hennes trolöshet, men vill likväl göra
ännu ett sista prov.
Över den sista akten vilar ett romantiskt halvdunkel, som
Voltaire utan tvivel fått från dödsscenen i Othello, något
kanske också från Macbeth. Det är natt, och Orosmane
har infunnit sig på den i brevet utsatta mötesplatsen för
att överraska Zaïre och hennes förmodade älskare. Han är
liksom Othello besluten att mörda den trolösa, men liksom
denne kan han ej upphöra, att älska henne, och vid tanken
på den gärning, han står i begrepp att begå, fäller han de
första tårar, som flutit ur den härdade krigarens ögon. Så
smyger sig Zaïre in — nu är han viss på hennes trolöshet
och. sticker dolken i henne. Men strax därefter kommer
Nérestan, och genom honom får Orosmane veta, att de äro
icke älskare och älskarinna, utan bror och syster. Men han
får också höra det för honom viktigaste: Elle m’aimait!
Tu m’en as dit assez. O ciel! J’étais aimé!
Va, je n’ai pas besoin d’en savoir davantage.
De kristne ha krossat hans livs lycka, men han vill icke
hämnas. Alla de kristna fångarne giver han friheten och
ber dem föra Zaïres lik till det Erankrike, varifrån hon
stammat. Berätta där — säger han till Nérestan — för
din konung och alla kristna mitt sorgsna öde. Då de för-
döma mitt brott, skola de måhända beklaga mig. Men säg
dem ock, att jag hämnat hennes död — och så stöter han
den blodiga dolken i sitt eget bröst.
Voltaires nästa stycke, Adélaïde du Guesclin, hade också
ett franskt ämne, men föll, och detta var för Voltaire en
anledning att för framtiden avstå från dylika försök. Sam-
tidigt följde några andra författare efter med moderna ämnen,
Morand med Childeric (1733), Pirón med Gustave Wasa
(1733) och Gresset med Edouard III (1740). Men ännu
var tiden ej mogen för denna nyhet, och Voltaire återvände
därför till antiken. Mort de César (1735) är blott ett för-
sök att skriva om Shaksperes sorgespel efter fransk smak
— egendomligt nog utan någon kvinnlig roll, men byggd
på det för Voltaires dramatik karaktäristiska motivet, att
Brutus, Cæsars mördare, är hans egen son. Mera betydande
är Alzire, som uppfördes på Théâtre français 1736. Ämnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
