Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 ALZIRE
är exotiskt, och händelsen tilldrar sig i Peru under den
första spanska tiden. Tendensen är densamma som i Zaïre:
hedningarna äro ädla och de kristne grymma. Endast Al-
varez, den spanska guvernören Guzmans far, står såsom en
representant för den kristna religionens kärleksfulla huma-
nitet. Men karaktären är knappt lyckad — den låg ju ej
alls för Voltaires begåvning — och det kan ej nekas, att
den gamle med alla sina vackra sentenser om människo-
kärlek etc. förefaller — såsom det heter på studentspråk
— något “larvig“. Guzman är kär i den indiska prinsessan
Alzire, och av hänsyn till sitt förtryckta folk går hon in
på att räcka honom sin hand. Ty hon tror, att Zamore,
en indisk prins, som hon älskat, är död. Det är han natur-
ligtvis icke, utan uppenbarar sig omedelbart efter Alzires
vigsel. Liksom hjältinnan i La fausse antipathie förklarar
hon — naturligtvis — att hon vill förbliva sin make trogen,
och Zamore mördar då Guzman. Han skall avrättas, men
nu föres den döende Guzman in på scenen, och inför döden
förvandlas han till en ny människa, till en kristen enligt
evangeliet. Han förlåter sin rival och fiende samt förenar
honom med Alzire, ty han vill tvinga dem att älska hans
minne. Och så slutar stycket därmed, att Zamore sjunker
till hans fötter, besegrad av så mycket ädelmod: je t’aime
et je t’admire!
Kort därefter vågade Voltaire sitt kraftigaste angrepp på
kristendomen: tragedien Le Fanatisme eller Mahomet. Med
sin vanliga talang i dylika fall hade han dolt tendensen
genom att göra Islams profet till styckets hjälte, och han
kunde därför försvara sig med, att han visst icke anfallit
kristendomen, utan en falsk religion, som alla kristna voro
skyldiga att avsky. Samtiden lät sig emellertid ej vilseledas
härav, och ehuru stycket 1741 gavs i Lille, förbjöds det i
Paris, där Voltaires fiende Crébillon var censor. Men Vol-
taire var icke lätt att besegra, och efter vad han uppger
fick han kardinal Fleurys tillstånd att låta uppföra det.
Motståndet var emellertid ännu så häftigt, att stycket efter
den tredje representationen måste avföras från repertoaren.
Med en galghumor, av vilken endast Voltaire var mäktig,
dedicerade han då sitt drama till påven, fick från denne ett
visserligen diplomatiskt, men smickrande svar. Icke heller
det hjälpte. Mahomet var ju “upplysningen“, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
