Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAHOMET 237
nästan öppet visir sökte bemäktiga sig teatern, och härför
var tiden ännu ej mogen. Först efter århundradets mitt
hade dessa upplysningsidéer vunnit en sådan spridning, att
tragedien då kunde återupptagas.
Den tanke, som om och omigen predikas, är, att reli-
gionens alla underverk bero på religionsstiftarnes och präs-
ternas bedrägerier samt på massans lättrogenhet, på dess
mottaglighet för suggestion — för att välja ett modernt
uttryck. Mahomet, som äger denna förmåga att suggerera,
är en kallblodig skurk, som ej ryggar tillbaka för något
brott, grym, äregirig och sensuell. Hans motståndare är
den ädle Zopire, scheik i Mekka, och han vägrar att böja
sig för charlatanen. Mahomet tror sig emellertid hava ett
medel att betvinga denne farlige fiende. Zopires båda barn,
dottern Palmire och sonen Séide, hava som späda blivit
bortrövade av Mahomet, och Zopire tror dem vara döda.
Men de leva, ehuru okunniga om sin börd och fanatiskt
hängivna profeten. Mahomet yppar nu för Zopire, att
barnen ej äro döda, och han lovar att återgiva honom dem,
så vida han vill “falla ned och tillbedja“. Men den ädle
Zopire ber frestaren vika hädan. Mahomet sätter då dolken
i den fanatiske Séides hand och befaller honom att mörda
den otrogne Zopire, Guds och profetens fiende. Séide anser
det vara en helig plikt att lyda, Zopires ädelhet håller väl
på att avväpna honom, men fanatismen vinner överhand,
och så sticker han ned den gamle. Men knappt är dådet
fullbordat, förrän han upptäcker, att den döende är hans
far, och nu falla fanatismens fjäll från hans ögon. Han
sätter sig i spetsen för Mahomets motståndare, och ett ögon-
blick svävar profetens liv i fara. Men i sin kallblodighet
är han sin motståndare för stark: han har redan förgiftat
Séide för att göra sig kvitt en besvärlig medbrottsling i
mordet på Zopire, och då Séide stormar fram i spetsen för
den uppretade hopen, stannar Mahomet lugn inför honom.
Guds hand — förklarar han — har redan straffat avfällingen,
och Séide skall dö utan att någon rör honom. Denne
vacklar och dör, och hopen är ånyo omvänd genom detta
under. Mahomet har således segrat, men icke helt. Han
har älskat Palmire, men vid broderns lik stöter hon dolken
i sitt bröst och dör, förbannande bedragaren. Och stycket
slutar med profetens ord till den Gud, han gäckat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
