Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRE SOM TRAGÖD 239
Andromaque. Egisthes liv är i Polyphonies hand, och så-
som pris för att skona honom fordrar han, att Mérope blir
hans maka. Skall hon nu för att rädda sonens liv äkta
Cresphontes mördare? Ty att han det är, har hon nu fått
veta. Till sist går hon in på det förhatliga äktenskapet.
Men upplösningen blir densamma som i Athalie. Egisthe
infinner sig i templet, yppar för folket sin börd, dräper
Polyphonte och blir utropad till konung.
Efter Mérope började regressen för Voltaire. Han arbetade
väl fortfarande flitigt för scenen, men några stora framgångar
skördade han knappast med dessa dramer. Han försökte
sig med exotiska stycken såsom Orphelin de la Chine (1755)
och även med halft romantiska såsom Tancrède (1760),
vilket spelar i Syracusa under normandernas strid med sara-
cenerna. Men han gick nu icke längre i spetsen för utveck-
lingen, och efter århundradets mitt hade nya rörelser börjat,
för vilka han icke längre var ledare. Hans betydelse som
dramatiker ligger i varje fall i de tragedier, för vilka jag
nu redogjort.
Voltaire själv var övertygad om, att han mot les modernes
och den nya barocken fullföljde traditionen från klassici-
teten, särskilt Racine. Men ehuru han i Mérope direkt
imiterat honom, förstod han aldrig den verkliga innebörden
av Racines konst. Dennes tragedier hade varit själsdramer,
all handling hade varit en inre, och den yttre, som bar
upp denna, hade varit så enkel och så litet överraskande
som möjligt. Men det var just detta, som Voltaire kland-
rade: ett drama fick icke vara blott en “konversation“, det
skulle vara livligt, rörligt, och det var just denna rörlighet,
vid vilken han framför allt fäste sig hos det engelska skåde-
spelet — att även Shakspere framför allt var en stor psy-
kolog, förbisåg han alldeles. Liksom han av klassicitetens
tragedi blott uppfattat utanverken, uppfattade han också
endast utanverken av Shaksperes, däri lik de tyska Stürmer
und Dränger, som några årtionden senare skulle taga så
starka intryck från det engelska renässansdramat.
Voltaire däremot bygger sina tragedier på den dramatiska
spänningen, på överraskningen. I jämförelse med Racines
drama är Voltaires onekligen ytterst livligt och rörligt, men
på bekostnad av den psykologi, som varit Racines styrka.
Voltaire var journalist, arbetade mycket raskt, och flera av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
