Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 VOLTAIRE SOM TRAGÖD
hans bästa dramer skrevos på några få veckor. I karak-
tärerna hade han således alls icke tid att leva sig in, och
han lade därför an på händelserna. Jag har också slagits
av den Voltaireska tragediens likhet med Victor Hugos.
Denne uppträdde visserligen särskilt mot Voltaire, men i
verkligheten har han lärt ofantligt mycket av honom. Ingen-
dera är psykolog och båda äro stora retoriker, och det största
intresset i deras tragedier anknyter sig till den dramatiska
spänningen. I detta fall äro Zaïre och Hernani varandra
ganska lika. Den oförmodade “upptäckten“ har en av-
görande betydelse för Voltaires alla tragedier. I Zaïre
upptäckes det, att Zaïre och Nérestan äro Lusignans barn,
i Mahomet upptäckas på samma sätt Zopires båda barn, i
Alzire uppträder plötsligt den som död ansedde Zamore, i
Mérope visar sig Egisthes förmodade mördare vara Egisthe
själv o. s. v. Men dylika situationer hörde hemma icke i
Racines tragedi, utan i barockens — vi behöva blott erinra
oss Rhadamisthe et Zénobie. Hur enkelt är däremot ej allt
hos Racine! Blott en själsstrid utan alla “upptäckter, utan
alla komplicerade förvecklingar. Och Andromaque, som var
förebilden för Mérope? Blott en kamp i hjältinnans eget
bröst mellan makans trohet och moderns kärlek. Men även
för Shaksperes själsdrama stod han oförstående. I Othello
rör sig ju allt om morens själslidande. Men för Voltaire
var detta alldeles för litet, detta motiv blir för honom en
bisak, och vikten lägges på upptäckten av Zaires börd, på
kampen mellan två religioner etc.
Molieres lustspel hade, såsom vi sett, efterträtts av en
komedi med La Bruyères “karaktärer“. Samma utveckling
möter oss nu inom tragedien. Efter Racines psykologiskt
studerade gestalter följde Voltaires abstrakta personifikationer.
Figurerna äro icke levande, utan konstruerade, ädla, fana-
tiska, bovar etc., men utan alla nyanser.
I själva verket stod Voltaire trots sin opposition mot La
Motte och Crébillon dem vida närmare, än han stod Racine.
Det 1730 skrivna företalet till Oedipe är riktat direkt mot
La Motte, och som vi minnas uppträdde han samtidigt till
försvar för versen och rimmet. Men han förstod aldrig
skillnaden mellan vers och prosa. Racine hade varit en
stor lyriker, och Athalie verkar ju nästan såsom en lyrisk
hymn. Men detta begrep aldrig Voltaire. Hela handlingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
