Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires ungdom och mannaålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÉPITRE À JüttË 255
dikt nästan med hänförelse, och ehurn dikten numera blott
läses av litteraturhistorikern, kunna vi dock förstå denna
popularitet. Ända sedan renässansens dagar hade man drömt
om ett stort nationellt epos. Ronsard och Chapelain hade
försökt att lösa uppgiften, men misslyckats, och platsen
såsom Frankrikes Vergilius stod fortfarande obesatt. Så kom
Voltaire, och hans epos tillfredsställde tidens alla fordringar.
Vid ännu ej fyllda trettio år hade han således nått rangen
av Frankrikes då levande största författare, en härskarställ-
ning, som han sedan bibehöll under mer än ett halft år-
hundrade.
Men Voltaire hade under dessa år utvecklat sig till en
författare av annan art än abbé de Chaulieu. Han bibe-
höll väl alltid mycket av världsåskådningen i Temple, den
utgjorde alltjämt själva grundtonen i hans författarskap,
men den sorglösa epikureismen där hade nu fått en annan
stålklang än hos libertinerna. Redan Henriaden är en pre-
dikan till ära för toleransen, som nu blir ett slags religion
i motsats till kristendomen, och samtidigt förvandlas före-
gångarnas religiösa likgiltighet till ett rent kristendomshat.
Detta kommer fram redan i den troligen 1722 skrivna dikten
Épitre à Julie eller le Pour et le Contre, där han river ned
kristendomens flesta läror, högt förkunnar den deism, vars
ryktbaraste apostel han sedan skulle bliva, och förklarar:
Je ne suis pas chrétien, mais c’est pour t’aimer mieux.
Voltaire vågade visserligen icke trycka denna dikt, men
den var likväl bekant i handskrift, och redan i Oedipe hade
han måttat ett hugg åt prästerna: Notre crédulité fait toute
leur science. Stridssignalerna voro således redan givna, och
Voltaires världsåskådning var i det hela redan utbildad, då
han 1726 drevs i landsflykt till England. Anledningen är
karaktäristisk för tiden och även för Voltaire. Denne fick
nu erfara, att en plebej som han icke ostraffat kunde frottera
sig med aristokratien. På operan råkade han i tvist med
en medlem av Frankrikes kanske mest lysande ätt, en che-
valier de Rohan, som efter några repliker försmädligt frågade
efter hans namn: “Mitt namn? Jag börjar mitt och ni
slutar ert“ — blev Voltaires svar. Men när Voltaire några
dagar senare befann sig på middag hos hertigen av Sully,
underrättades han av en betjänt, att någon önskade tala
med honom. När han kommit ut på gatan, överfölls han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
