Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires ungdom och mannaålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 MARKISINNAN DU CHATELET
ralism. För oss, säger han, synes den som “la débauche“.
Man begagnar cyniska och råa uttryck, som såra den enklaste
anständighetskänsla, och i sina imitationer efter Molière har
Wycherley fullkomligt dragit ned honom. Voltaire slutar
med att tala om de icke dramatiska författarne. Swift sätter
han över Rabelais. Han är Rabelais “dans son bon sens,
et vivant en bonne compagnie“. Pope är den mest elegante
och korrekte av Englands författare. Över huvud hava de
engelska författarne en bättre ställning än de franska; de
äro ansedda och förmögna samt föremål för allmän aktning.
Visserligen finnes där ingen akademi, motsvarande den
franska. Men det är kanske icke någon så stor olycka.
De franska élogerna med deras rikedom på komplimenter
slå ej an på engelsmännen. Nödvändigheten att hålla tal,
då man ingenting har att säga, gör en person löjlig. Nu
finnes en lag, att alla discours i Franska Akademien skola
tryckas. Men det vore nog förnuftigare, om det funnes
en, som förbjöd tryckningen.
Dessa brev erinra ju på sina ställen — när han talar om
religionen — icke så litet om Erasmus, det är renässansen,
som i en annan form vänder tillbaka, och man anar redan,
att en ny revolution står för dörren. Boken blev också
beslagtagen och högtidligen bränd av bödeln “såsom ägnad
att framkalla det farligaste fritänkeri (libertinage) i religion
och samhällsordning“. Mot Voltaire själv utfärdades en
häktningsorder. Men denna förstod han att förekomma och
hade redan skaffat sig en tillflyktsort — på Cirey hos
markisinnan Emilie du Châtelet.
Av alla dem, som inverkat på Voltaire, har nog ingen
haft en större betydelse än denna kvinna. Hon var född
1706 och hade vid ännu ej tjugu år ingått ett rent kon-
venansäktenskap med markisen av Châtelet. Hennes upp-
fattning av äktenskaplig trohet skilde sig också på ett högst
anmärkningsvärt sätt från den, som Nivelle de la Chaussée
samtidigt förhärligade i sina dramer, och redan före Voltaire
hade hon haft en hel följd av älskare, bland andra även
den store kvinnoförföraren, hertigen av Richelieu. Alla sam-
tida stämma dock om sams däri, att hon icke var någon
skönhet, och skall man tro det porträtt, som hennes “vän-
inna“ Madame du Deffand ger av henne, tyckes hon hava
varit rent anskrämmelig. Men vare sig därmed huru som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
