Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires personlighet - Voltaire som epiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 VOLTAIRES BETYDELSE
mycket gott huvud, men knappt med något hjärta. Men
om man inskränker sina fordringar därhän, att man av
poeten blott kräver en mer än vanligt stor mottaglighet för
intryck i förening med förmågan att giva uttryck åt dessa,
så var dock även Voltaire poet. Med all sin torrhet var
han ett passionens barn, få hava kunnat hata som han, och
hela hans författarskap var — för att låna en term från
trubadurernas poetik — en enda stor, glödande och gnist-
rande sirventes.
Och till sist — Voltaire var dock något av en Lucifer,
“ljusbringaren“. Själv var han icke någon originell tänkare,
men han har mer än de flesta förmått andra att tänka.
Med sitt klara sens commun genomskådade han det intiga i
tidens teologiska lärobyggnad, och om än han själv ej för-
mådde bygga upp, förmådde han dock riva ned samt där-
igenom skapa utrymme för de nya tankebyggnader, som
sedan rest sig på den raserade platsen. Och den livsgär-
ningen betyder mycket.
VOLTAIRE SOM EPIKER
Voltaires litterära verksamhet omfattar sextio år, och det
är redan härav klart, att den ej kan förete alldeles samma
bild under hela denna tid. Men i stort sett äro skiftningarna
icke betydande, ty Voltaire tillhörde ej de utvecklings-
kraftiga naturerna, var till hela sin läggning konservativ
och förblev därför i allt väsentligt stående på sin ungdoms
ståndpunkt. Han hade börjat såsom libertin och såsom
sådan dog han. Voltaire efter 1750 är väl djärvare i sin
kamp mot religionen, men detta berodde på, att han nu
kände sig tillhöra majoriteten. Efter jordbävningen i Lissa-
bon 1755 svängde han väl om från optimism till pessimism.
Men i grunden satt ingendera åsikten synnerligen djupt hos
honom, och själv trivdes pessimisten Voltaire lika förträffligt
med livet som förut optimisten Voltaire. Likaså tog han
vissa intryck av de nya strömningarna inom litteraturen,
men endast i det yttre, och djupast sett berörde de honom
icke.
Om hans förnämsta tragedier har jag redan talat, och
till hans senare efter 1750 får jag tillfälle att återkomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
