Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRES BETYDELSE 273
bero på hans fåfänga — utan även hjälpsam, ibland t. o. m.
godhjärtad. Han var om än kanske icke direkt lärd, så
likväl en mycket kunnig man, med ett avgjort företräde
framför de flesta av samtidens lärde: att ha ett gott huvud
och ett sunt förstånd, och hans beläsenhet inskränkte sig
ej blott till litteratur, historia, religionshistoria och filosofi,
utan omfattade även naturvetenskap, och han föreföll att
hinna med allt: salongsliv, författarskap, studier, finanser
och en fullkomligt jättelik brevväxling. Det är sant, att
han icke var något stort originellt snille, men till ersättning
hade han en enastående förmåga att absorbera tidens alla
idéer, assimilera dem med sitt eget väsen och sedan kasta
ut dem i världen med en stämpel av sin egen personlighet.
Mer än någon annan är han därför sitt tidevarvs själ.
Det är sant, att han själv var till ytterlighet intolerant
både mot personer och åsikter, och det är även sant, att
toleransens idé icke var hans uppfinning. Men å den andra
sidan hava få gjort så mycket som han för att inprägla
denna idé hos mänskligheten, och här är hans patos fullt
äkta. Ser man på resultatet, har Voltaire i detta fall dock
åstadkommit mera än Locke, Bayle och Montesquieu, som
voro hans föregångare, men icke hade Voltaires förmåga att
slå eld i sinnena. I århundradets kamp mot fanatism och
vidskepelse är Voltaire onekligen den ledande fältherren.
Och Brunetière, som dömer honom mycket hårt, framhåller
dock hans kraftiga insats för en annan stor idé: för verklig
humanitet i livet. Att tortyren blev avskaffad var till en
stor del hans förtjänst, och man kan, såsom Brunetière an-
märker, med en viss rätt återföra hans religionshat till denna
sida i hans väsen. Genom sin uppfostran hade han fått
den föreställningen, att religion och humanitet stodo mot
Varandra såsom två fientliga makter, och då han förföljde
religionen, förföljde han i själva verket bristen på fördrag-
samhet, mildhet och människokärlek, ty — som Brunetière
säger — “om han än ej älskade människorna, har han dock
älskat människosläktet“. Det var också denna humanitet,
som för upplysningen fick ersätta religionen.
Det har sagts, att Voltaire icke var poet, och det torde
nog i huvudsak vara sant. I hans väsen fanns ingen lyrik,
ingen elevation, ingen oändlighetskänsla, han ägde liberti-
nismens kalla egoism, innerst var han torr, en man med ett
Schück. Allmän litteraturhistoria. V. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
