Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som epiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIADEN 27 7
en fransman, och för en modern människa är det svårt —
så vida man ställer sig på en blott estetisk och icke litteratur-
historisk ståndpunkt — att förstå, vad som på samtiden så
slog an i denna torra och kalla imitation. Några karaktärer
möter man här icke. Men för dylika hade upplysningen ej
sinne, utan då fäste man sig ensidigt vid idéerna — vid vad
man kallade moralen. Och den, som här bjöds, var onekli-
gen ett uttryck för den nya tidströmningen: ett inlägg för
humanitet och tolerans, kraftiga diatriber mot fanatism och
övertro, ett ännu beslöjat angrepp på den katolska kyrkan,
som likväl till sist får sin officiella triumf, så att icke ens
kyrkans män kunde hava något att invända. Också i kam-
pen mellan les anciens och les modernes intog dikten en
mellanställning. Den anslöt sig alldeles till Vergilius, upp-
tog hela den antika episka apparaten, men dels hade den
ett modernt, patriotiskt ämne, dels uteslöt den hela den an-
tika mytologien och kunde således tillfredsställa båda par-
tierna. Och till sist hade den denna pompösa retorik, på
vilken fransmannen satte ett så stort värde.
För oss däremot står Henriaden såsom den sista mera
bekanta ättlingen . av det psevdoklassiska epos, som börjat
med Vergilius och återupptagits av renässansen. Det skrevs
av en ung man i tjuguårsåldern, men förefaller vara för-
fattat av en gubbe. Det hör likväl till Voltaires egendomlig-
heter, att han såsom inledning till den engelska upplagan
skrev en Essai sur la Poésie Epique, där han står lika
mycket före sin tid, som han i själva dikten stod efter
denna, och här framkastar han idéer, som sedan skulle bliva
huvudpunkter på det förromantiska programmet. Ett kort
referat är därför av nöden.
Alla konster — börjar han — digna nästan under bördan
av regler, som antingen äro onyttiga eller falska. Mot ett
poem finnes det hundra poetiker. Men även om dessa regler
äro riktiga, vad tjäna de till? Homeros, Vergilius, Tasso,
Milton ha icke följt några andra föreskrifter än sitt snilles.
De store hindras av dylika regler, och för de svaga äro de
till föga hjälp. Taga vi en gängse definition på ett epos,
så passar det in varken på Homeros eller på Milton, och
genom dessa definitioner löpa vi fara att förbise alla de
skönheter, som vi ej begripa eller vid vilka vi ännu ej hunnit
vänja oss. Man kan definiera en metall, ett djur etc., ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
