Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som epiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 ESSAI SUR LA POÉSIE ÉPIQUE
degsa äro alltid lika, men ej ett fantasialster, som ständigt
växlar. Vanor, språk och smak äro olika även hos grann-
folk, och inom samma folk växla de århundrade från år-
hundrade. Svårigheten ligger i att finna det, varom alla
civiliserade folk kunna enas, och det, vari de skilja sig från
varandra. Vad ett episkt poem beträffar, äro alla ense där-
om, att det bör vara grundat på smak (jugement) och för-
skönat av inbillningskraften. Handlingen bör vara en enda
och enkel, gradvis utveckla sig, så att den utan ansträng-
ning kan följas etc. Dessa äro ungefär de regler, som na-
turen själv föreskrivit. Men införandet av det underbara,
ingripandet av himmelska makter, episodernas natur — allt
detta är beroende på vanans tyranni, därom finnas tusen
meningar, men inga allmänna regler. Men existerar då ingen
skönhet, som fika behagar alla folk? Anda sedan renässansen
har man uppställt antiken såsom mönster. Men trots denna
överensstämmelse hava dock de olika folkens vanor och
uppfattningssätt påtryckt diktverken en särskild, nationell
prägel. Även i efterbildningarna efter antiken kommer det
moderna folkets nationella särlynne fram. Italienaren, frans-
mannen, engelsmannen kan alltid upptäckas. Och på dessa
skiftningar beror den motvilja, som folken känna för var-
andras diktverk, ty vart och ett kan blott fullt sentera sitt
eget. En fransk predikan t. ex., som är pompös och retorisk,
skulle i England väcka löje, ty där fordrar man ett nyktert,
logiskt föredrag. Jag vet, att många hysa en annan mening.
Både förnuftet och passionerna, säga de, äro överallt de-
samma. Det är sant. Men de yttra sig över allt olika.
Alla människor ha en näsa, två ögon och en mun. Men
det ansikte, som anses vackert i Erankrike, anses icke så i
Turkiet, och en europeisk skönhet skulle på Guineakusten
betraktas såsom ett monstrum av fulhet. När naturen själv
är så olika, huru är det då möjligt att för den uppställa några
allmänna regler? Må vi beundra allt skönt i den antika
konsten och diktningen, men låt oss undvika den förvillel-
sen att följa de antika folken i allt. Deras språk var ett
annat, deras religion och deras seder, och deras diktning
måste därför bliva en annan än vår.
Voltaire övergår därefter till att karaktärisera de största
episka skalderna hos olika folk och visar sig där äga en för
denna tid ovanligt vidsynt blick. Av särskilt intresse äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
