Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Lärodikter och romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 l’ingénu
gifta sig. Den snälle Candide gör intet motstånd, de bli
man och hustru och Candide köper en liten gård, där de
skola odla grönsaker. Och så tror han sig hava funnit ett
svar på den stora frågan om livets mening och om lyckan:
il faut cultiver son jardin. Då människan — säger den
vise Pangloss — “blev satt i Paradiset var det med uppgift
att arbeta, och det visar, att människan inte är född att
vila sig“. Och en annan vis i sällskapet tillfogar: “Låt
oss därför arbeta utan att resonera; det är det enda, som
kan göra livet drägligt“.
L’Ingénu hör också till Voltaires mera bekanta romaner,
men har ej samma friska skämtlynne som Candide. Den
riktar sig direkt mot kyrkan. Hjälten, L’Ingénu, är till
börden fransman, men känner ej sina föräldrar, har upp-
fostrats bland huronerna i Amerika och tror sig själv vara
indian. Han har således blott vildens naturliga religion
och moral. Men så kommer han till Frankrike och blir
där igenkänd av sin farbror och sin faster, och nu börjar
konflikten. Man vill naturligtvis rädda hans själ och göra
honom till kristen, ger honom bibeln att läsa, och den snälle
L’Ingénu går in på allt. Men när han så läst bibeln, ber
han att få bliva omskuren, ty denna ceremoni påbjöds ju
uttryckligen i Moselagen. Till sin överraskning får han
emellertid höra, att det bruket nu blivit avskaffat. I stället
skall han döpas, och i lydnad av bibeln ställer han sig då
i en flod att där mottaga det heliga dopet. Men också den
ceremonien har, efter vad han får höra, ändrats. Så vill
han gifta sig, men får veta, att det ej går för sig, emedan
hans älskade varit hans dopfadder. Det kan han ej begripa,
ty därom står ju ej ett ord i bibeln. Han tröstar sig visser-
ligen, då han får veta, att påven kan giva dispens. Men
han finner det högst besynnerligt: därom står ju ej heller
ett enda ord i bibeln. Skall jag av en människa, som bor
nere vid Medelhavet, fyra hundra mil härifrån, begära att
få rätt att älska mademoiselle de Saint-Yves? Jag förstår
ju inte ens hans språk. Det är ju en obegriplig löjlighet!
I det följande råkar L’Ingénu i beröring med jesuiter och jan-
senister, vilkas lärostrider Voltaire persiflerar, och till sist låter
han naturbarnet få en inblick i korruptionen vid hovet. Men
när Voltaire kommit så långt, har han förlorat en stor del av
sitt glada stridshumör, och avslutningen är tämligen matt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
