Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Lärodikter och romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CANDIDE 28 5
just för upplysningsrörelsen. De hava ingen psykologi,
ingen människoskildring, utan deras syfte är att förfäkta
vissa teser. De göra heller icke intryck av romaner, av
verklighetsskildringar, utan av sagor, och de tillhöra ju även
en tid, då contes de ma mère 1’oye och Tusen och en natt
voro på högsta modet. Figurerna äro icke verkliga män-
niskor, utan ett slags marionetter, med vilka Voltaire leker.
För romanformens utveckling ha de därför knappt haft någon
betydelse. Men likväl höra de till århundradets mest till-
talande litteratur. Voltaires oefterhärmliga grace, hans fina
esprit, hans eleganta berättartalang komma här fram, och
han lägger därjämte — jag tänker då närmast på Candide —
i dagen en grotesk fantasi, som på sina ställen erinrar om
Rabelais och den gammalfranska fableauens glada, respekt-
lösa tjuvpojkslynne. Romanerna äro satirer, och vad for-
men beträffar har han nog lärt ganska mycket av Swift —
särskilt står hans Micromégas under inflytande av Gullivers
resor. Men han har varken Swifts hårdhet eller den elak-
het, som eljes kommer fram i hans egen polemik. Skämtet
har snarare en viss godmodighet, t. o. m. en fläkt av humor.
Det är också i dessa romaner, som Anatole France, Crainque-
billes författare, lärt sig sin överlägsna stilkonst.
Den mest betydande av Voltaires romaner är hans Candide,
som skrevs 1759 och som spelar på samma motiv som den stora
dikten om Lissabons förstöring. Men det första mäktigaintrycket
hade redan hunnit förflyktigas, och med ett strålande gott lynne
driver Voltaire här i stället med Leibniz’ och Shaftesburys
theodicé, enligt vilken denna världen var den bästa möjliga.
Den lärde Pangloss, Candides informator, upprätthåller väl
oblidkeligt denna tes, trots det att verkligheten ständigt
vederlägger honom. Han och hans elev råka ut för alla
möjliga missöden, för krig, för kättarbål, för mänsklig bru-
talitet i alla former, för skeppsbrott, stryk, sjukdomar, det
går den gode illa och den onde väl, men Pangloss vet
alltid att trösta sig och den stackars Candide. Till sist
hamna de och romanens övriga huvudpersoner i en turkisk
by, Candide återfinner sin ungdoms älskade, den undersköna
Cunégonde, som blivit en gammal och ful häxa, men som
själv svävar i lycklig okunnighet om denna förändring.
Ehuru hennes erotiska äventyr varit tämligen många och
drastiska, anser hon det naturligt, att hon och Candide nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
