Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires teologi och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 VOLTAIRES DEISM
lustgård, talar, blir människa och. såsom sådan dör på korset.
Men det är den högsta visheten att tro på en gud, som
straffar och belönar“. Voltaires gud gör således åtminstone
så mycket, att han håller en viss moralisk ordning här i
världen, d. v. s. hans funktion är närmast, såsom man an-
märkt, en poliskonstapels. Men ej ens denna tro satt, så-
som vi sett, vidare fast hos Voltaire. Både i Candide och
i le Désastre de Lisbonne hade Voltaire kommit fram med
mycket starka klagomål mot denna gudomliga rättvisa. Men
han höll på denne straffande Gud ur nyttans synpunkt —
för att hålla packet i styr. Det stora intresset — skriver
han i artikeln Gud — är icke metafysiskt, utan det viktiga
är att överväga, om det icke för oss eländiga och tänkande
djur är nyttigt att antaga en belönande och straffande Gud,
som tjänar oss både såsom tygel och såsom tröst. Och i
artikeln Helvetet är han ännu mera öppenhjärtig. För icke
länge sedan — berättar han här — fanns en kalvinistisk
teolog, Petit-Pierre, som predikade och skrev, att de för-
dömde en gång skulle få nåd. Det ville de andra prästerna
inte gå in på, och så blev den stackars Petit-Pierre avsatt.
Men en av hans domare skrev till honom: Min vän, jag
tror inte mer än ni på ett evigt helvete, men ni bör be-
sinna, att det är mycket lämpligt, att er piga, er skräddare
och framför allt er advokat tror på det. Vi ha — fort-
sätter Voltaire — att göra med lymlar, som föga reflektera,
med småfolk, brutala, supiga och tjuvaktiga. Predika för
dem, om ni så vill, att det ej finnes något helvete och att
själen är dödlig. För min del skall jag däremot skrika
dem i öronen, att de skola bli fördömda, om de bestjäla
mig. Jag skulle handla alldeles som en bondpräst, som
blivit oförsynt bestulen av sina församlingsbor och som där-
för i sin predikan yttrade: sannerligen jag vet, vid Jesus
Kristus tänkte på, när han dog för sådana rackare som ni!
Till dessa nyttiga föreställningar räknade han, såsom vi
här se, också tron på själens odödlighet. Någon gång håller
han på den, men vanligen gycklar han med denna chimär.
Vi veta ingenting, “vi veta icke, vad det är, som gör, att
vi leva och att vi tänka, om själen är andlig eller materiell,
om den vid vår födelse uppstått ur intet, om den efter oss
lever i evighet. Och vad äro i själva verket dessa frågor,
som synas oss så viktiga? Ingenting annat än en blinds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
