Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaires teologi och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRES DEISM 289
spårlöst förbi. Dess ättling är väl den moderna, vetenskap-
liga bibelkritiken, men på den stora allmänheten inverkade
den knappast. Voltaire däremot fick hela det bildade Europa
med sig, och än i dag kan han, indirekte, sägas vara en
lärofader till vår tids vulgära “fritänkeri“. Men egendomligt
nog var ej ens Voltaire utan all känsla för bibelns poesi,
och han har parafraserat två av det gamla testamentets
böcker: Höga Visan och Predikaren — tydligen därför att
den förras sensualism och den señares pessimism slagit an
på honom. Men för de rent religiösa partierna i bibeln
saknar han sinne, liksom för de naiva, älskvärda sagorna i
Genesis, för djupet hos en Jeremía och för evangeliernas
upphöjda moral. Hans kritik var trots lärdomsapparaten
libertinens, ej den förutsättningslöse forskarens.
Voltaire var således en öppen fiende till kristendomen,
i varje fall till kyrkans kristendom. Men var han också
en fiende till all religion överhuvud? Själv besvarade han
denna fråga nekande och förklarade sig vara “deist“. Men
ur religiös synpunkt har denna deism en viss likhet med
kejsarens nya kläder. Visserligen uppträdde han mot den
på hans ålderdom frambrytande materialismen. Men å den
andra sidan hade hans deism ett mer än lovligt magert
innehåll. Den hade icke spirat upp ur den religiösa känslans
grund, utan vilade på en logisk slutsats av mycket tvivel-
aktigt värde: den så konstfullt inrättade världsbyggnaden
fordrade med nödvändighet en upphovsman. Därmed kommer
man således i lyckligaste fall fram till Guds existens. Men
som redan Pascal påpekat, är ett dylikt naket faktum ganska
likgiltigt för människans religiösa liv. Ty över själva
existensen kommer man icke. Redan 1738 hade Voltaire
i Elémens de philosophie de Newton skrivit: “Filosofien
visar oss väl, att det finnes en Gud, men den förmår icke
att säga, vad han är, varför han handlar, om han är i tid
och rum, om han handlat blott en gång eller fortfarande
handlar o. s. v. För att veta detta måste man själv vara
Gud.“ Voltaire måste hava känt, att en religion, som
nöjde sig med detta, var tämligen innehållslös och att den
utan större olägenhet kunde undvara även Guds existens.
Han tilläde honom därför, högst inkonsekvent, rättvisa:
“Det är oförnuftigt att tro på en gud, som vandrar i en
Schürft. Allmän litteraturhistoria. V. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
