Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Montesquieu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 LETTRES PERSANES
orientaliskt och västerländskt åskådningssätt i motsats, till
varandra — är visserligen densamma, som sedan i veten-
skaplig form vänder tillbaka i Esprit des loix, men den
var icke ny. Redan 1709 hade ett liknande arbete ut-
kommit, Amusements sérieux et comiques d’un Simois av
Dufresny, i vilket de europeiska vanorna och föreställ-
ningarna kritiseras av en siames. Själva orienten var för
övrigt på högsta modet. Några år förut hade Gallands
översättning av Tusen och en natt utkommit, och särskilt
var det en sida av denna nyupptäckta orientaliska värld,
som tilltalade den franska libertinen — det var Orientens
starka sensualism. Ett bland libertinlitteraturens mest
ökända arbeten, den yngre Crébillons roman Le Sopha
(1745), har också formen av en orientalisk berättelse. Denna
sensualism kommer mycket starkt fram i Montesquieus ro-
man, och ehuru dessa haremshistorier nu föga tilltala oss,
ha de dock en viss betydelse såsom förebud till den exotism,
som under 1700-talet skulle få allt större betydelse i strid
mot klassicitetens stiliserade antik.
Brevformen var, såsom vi sett, heller icke någon nyhet.
Men huvudintresset anknyter sig naturligtvis till satiren
över den samtida franska kulturen. I allmänhet prisas
denna satir både för sin kvickhet och för sin skärpa. För
min del har jag icke lyckats upptäcka någondera. Kriti-
ken tränger enligt min mening sällan på djupet, skämtet
är tämligen tungfotat, saknar Voltaires uppsluppna gamin-
lynne och framför allt hans sprittande kvickhet. Montesquieu
var icke någon glad skämtare, och betydelsen hos de per-
siska breven ligger, så vitt jag vågar döma, på ett annat
håll än stilens. Upplysningen går nämligen här för första
gången till öppet anfall på det bestående. Hos Fontenelle
och även hos Bayle hade dessa anfall ännu varit tämligen
beslöjade, och Voltaire var 1721 blott känd såsom författare
till tragedien Oedipe. Montesquieu anfaller däremot öppet
påvemakten, celibatet och klosterväsendet, kättarförföljel-
serna m. m., även de kristna dogmerna, treenighets- och
nattvardslärorna, och den bibliska berättelsen om Kristi
födelse parodieras här hos honom i en muhammedansk legend
om Muhammeds födelse. Såsom exempel på den djärvhet,
med vilken Montesquieu vågade skriva, kan man läsa hans
brev om påvemakten: “Fåven är de kristnas överhuvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
