Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Den nya estetiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 BATTEUX
säger han, beror därpå, att ett behov tillfredsställes, vårt
blöd kommer i svallning, våra sensationer bli livligare, vi
leva mera än i det normala tillståndet, och detta är för oss
en njutning, även om denna ökade livskänsla såsom i de
anförda fallen är förenad med ett obehag. Hava vi icke
några dylika livliga sensationer, ha vi helt enkelt tråkigt,
och uppgiften synes således vara att förskaffa oss sensa-
tioner, vilka icke äro förenade med ett obehag. Det är
detta konsten åstadkommer genom att framkalla så att säga
“konstlade passioner“. Detta gör den därigenom, att den
skapar en skenbild, som griper oss lika starkt som verklig-
heten själv, men som just därför att den är blott ett sken,
ej åtföljes av det obehag, som den verkliga tilldragelsen
väcker.
Som man ser har denna teori vissa beröringspunkter med
Aristoteles’ så diskuterade lära om den tragiska katharsis.
För den följande spekulationen, om än ej direkt för dikt-
konsten, fick denna teori vittgående följder. Diktens upp-
gift blev ej längre att tillfredsställa förnuftet, utan känslan,
att sätta passionerna i rörelse, och ehuru detta visserligen ej
var Dubos’ avsikt, fick den sentimentala strömningen inom
århundradets litteratur här således ett vetenskapligt försvar.
Skald blev icke längre den, som ägde förmågan att klart
utsäga det tänkta, utan den, som kunde känna starkt och
livligt samt rycka andra med sig. Då vidare sinnena, känslan,
skola avgöra, om en dikt fyller sin uppgift, hade man där-
med också avskaffat alla regler, ty dessa voro formulerade
av förnuftet. Känslan däremot är subjektiv, olika hos olika
folk och tider, och skönheten blir således relativ, under det
att den för Boileau hade varit en och oföränderlig. Dubos’
estetik mynnar således ut i en åsikt, till vilken Montesquieus
klimatlära pekar.
Någon indirekt inverkan fick denna estetiska teori först
efter århundradets mitt, och då den framlades hade den
endast symptomatisk betydelse.
Mindre originell var den näste franske estetikern, Charles
Batteux (1713 —1780), med sina arbeten Les beaux arts
réduits à un même principe (1746) och Cours des belles
lettres (1747). Ty i det hela står han kvar på Boileaus
ståndpunkt, ehuru han söker att giva denna en mera filo-
sofisk grundval. Konsten vilar på ett behov hos människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
