Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Richardson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAMELA 3 19
än råkar, dock alltid skall lyckas reda sig, under det att
utgången i en brevroman ända till slutet är oviss. Själv-
biografien saknar vidare ögonblickets livlighet, händelserna
ligga långt tillbaka i tiden, och varken författaren eller
läsaren befinner sig längre mitt upp i situationen. Breven
däremot hava just denna ögonblickets verklighet. Men även
psykologien kan bliva mera mångsidig. Självbiografen kan
blott skildra sitt eget själsliv, och det finnes alltid en fara
för, att han ej gör det fullt opartiskt. Faran för opartiskhet
är visserligen ej utesluten vid brevet, men de felaktiga om-
dömena rättas här genom de andra personerna, ty i regeln
kritisera de olika brevskrivarna varandra, och breven åter-
giva icke blott en persons karaktär utan mångas. Själv-
biografen kan slutligen blott berätta, vad han själv sett,
under det att författaren till en brevroman är allestädes
närvarande, vilket ju obestridligen är en stor fördel. Men
å den andra sidan medför brevet dock en fara för en
större mångordighet än självbiografien, och denna fara
har Richardson tyvärr icke kunnat undgå. Därtill kom-
mer, att brevformen nästan tvingar till samma knep,
som vi återfinna i tidens tragedier. Brevskrivaren måste
hava en “vän“, vilkens huvudsakliga uppgift är att mottaga
och läsa hans brev och vilkens svar i regeln äro ytterst
ointressanta och blott öka ut volymen. Ibland har man
också litet svårt att förstå, huru det varit möjligt för brev-
skrivaren att på en ofta mycket kort tid hinna med så
långa och utarbetade brev.
Men vi återvända till Pamela. Redan i de första breven
få vi hela tonen i romanen. Pamela berättar för föräldrarna,
att hennes älskade matmoder avlidit och att hon döende
anförtrott Pamela åt sin son, som då tagit hennes hand och
lovat att alltid stå henne bi: “Gud löne honom, och bed
med mig, käre föräldrar, att han måtte varda välsignad, ty
han har givit fruns alla tjänare sorgkläder och ett års lön“.
Då Pamela själv icke hade haft någon lön, hade han skänkt
henne fyra guineas, som hon nu skickade till föräldrarna.
På detta brev svarade de båda gamla med ett, som mycket
väl kunnat hava sin plats i de nyss omtalade Familiar
letters. De säga sig hava blivit mycket oroliga för sin
dotter: ty vad båta väl världens alla rikedomar, om de
åtföljas av ett dåligt samvete och vanära, och de bedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
