Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Richardson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 PAMELA
dygd är ett bland de finaste partierna i boken. Men all-
deles samma detalj återkommer i Pamela — mycket utförligt
— ehuru visserligen koketteriet här mera träder tillbaka
för religiös och moralisk salvelse. Marivaux’ siste franska
biograf Larroumet tvekar heller icke att beteckna Pamela
såsom ett av Marianne inspirerat arbete. Från engelsk
sida har detta energiskt förnekats, och man har påpekat,
att Richardson icke kunde franska. Det är sant, men de
fyra första delarna av Marianne hade kommit ut i engelsk
översättning redan 1736, och Richardson hade således haft
god tid på sig att läsa dem. Att han själv icke nämnde
något om sitt beroende av Marivaux har sin naturliga för-
klaring i hans fåfänga, och frågan beror således på, huruvida
man vill anse likheten tillfällig eller ej. För min del finner
jag den så stor och bägge romanerna, de första borgerliga,
för sin tid så originella, att jag måste antaga ett direkt
samband. Richardson har blott spunnit vidare ut den tråd,
han funnit i de fyra första böckerna av Marivaux’ roman.
I dessa hade han sett, huru Climal sökt förföra Marianne,
vidare huru hon gjort bekantskap med Valville, och slutligen
huru Valvilles släkt rest ett energiskt motstånd mot deras
förbindelse. Huru förhållandet emellan Marianne och Val-
ville vidare skulle utvecklas, visste han icke, och han gjorde
då Valville till en förförare numro två — möjligen med
ledning av den anekdot, han för länge sedan hört och nu
erinrade sig. Men i själva verket betyder denna prioritets-
fråga ganska litet. Den borgerliga romanen låg så att säga
i luften, var redan förberedd genom Spectator, och 1731
hade Lillos borgerliga sorgespel uppförts. Både Marivaux
och Richardson äro i utförandet av uppslaget fullt originella,
den ene typisk engelsman, den andre typisk fransman.
I själva formen gjorde Richardson i varje fall ett nytt
uppslag. Hans roman är till större delen avfattad i brev-
form — först mot slutet övergår han att i stället låta läsaren
få del av Pamelas dagbok. Samma form använder han
även i sina andra romaner, och det var från dem, som
brevformen upptogs av Rousseau i dennes Nouvelle Héloïse.
Brevformen har onekligen sina fördelar framför den själv-
biografiska, som Marivaux och Defoe använt. För det första
medförde den för läsaren en större spänning. I en själv-
biografi vet man alltid, att hjälten, i hur stora faror han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
