Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Richardson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 CLARISSA
minde mig om den olyckliga Pamela.“ Sådant tyckte man
om under sentimentalitetens århundrade.
Pamelas popularitet berodde slutligen därpå, att romanen
var den förste i sitt slag, den första roman, som skildrade
ett verkligt engelskt liv. Förut hade man ju haft blott de
från franskan översatta barockromanerna samt Defoes skild-
ringar av förbrytarvärlden och av äventyr i exotiska länder,
och dessa voro ju icke med undantag för Robinson ett ut-
tryck för den engelska medelklassens uppfattning av livet.
I viss mån var Pamela den första borgerliga romanen över
huvud, ty Vie de Marianne var ju blott ett fragment, som
aldrig avslutades av Marivaux själv. Ett vittnesbörd om
Pamelas popularitet har man däri, att en författare 1741
gav ut en fortsättning: Pamelas conduct in high life, och
denna opåkallade medhjälpare lockade Richardson själv till
det ödesdigra steget att i två delar skildra Pamela såsom
gift och grande dame — enligt uppgift från de få engelska
litteraturhistoriker, som läst boken, en sällsport misslyckad
produkt. Vidare utkommo flera parodier, kritiker och för-
svar. De äro nu glömda med undantag för Fieldings Joseph
Andrews, vartill jag sedan skall återkomma.
Emellertid var Richardson verkligen poet, och i sin nästa
roman Clarissa, som kom ut 1747 och 1748, lyckades han
befria sig från den trånga katekesmoralen i Pamela och
höja sig till en mera fri och human ståndpunkt. Ämnet
är i viss mån detsamma; det är en ung, dygdig kvinnas
kamp mot en förförare, som här skildras, men i olikhet
mot den äldre romanen dukar hon här kroppsligen under,
ehuru hon likväl förmår bevara sitt sinnes hela renhet.
Dygden blir icke “belönad“, men är långt mera sann och
upphöjd. I Pamela repareras allt genom ett äktenskap. Här
däremot har Richardson ställt sig på en mindre bornerad
ståndpunkt, och den ädla Clarissa vägrar att gifta sig med
sin förförare, för vilken hon i stället hyser en renhjärtad
kvinnas förakt och avsky. Och människorna äro här vida mera
kulturvarelser än i Pamela, där alla tillhöra intelligensens och
religionens underklass, och man har nästan svårt att förstå,
att den hederlige boktryckaren Richardson, vars umgänge
mest bestod av äldre, tédrickande damer, kunnat skapa en
så kraftigt modellerad Don Juanstyp som Lovelace, vilken
onekligen hör till de märkligare i världslitteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
