Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Goldsmith - Walpole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
372 THE VICAB OF WAKEFIELD
samman med en äldre vördnadsvärd man, som då denne fick
höra, att hästens ägare hette Primrose, frågade honom, om
han vär släkt med den store Primrose, den modige mono-
gamisten och den engelska kyrkans bålverk. Aldrig — skriver
pastorn — har mitt hjärta känt en livligare rörelse. “Sir,
utropade jag, bifallet från en så ädel människa, som ni
synes mig vara, skänker mig verkligen lycka. Ja, Sir, den
man, ni ser framför er, är verkligen monogamisten dr. Prim-
rose, som ni behagat kalla den store.“ Och så slutar även-
tyret med att den vördnadsvärde mannen, som i verklig-
heten är en känd bedragare, lurar hästen av honom.
Denne bedragare, Jenkinson, är likaledes en ypperligt teck-
nad figur, som något påminner om Autolycus i Vintersagan,
en glad skälm, som är så pass mycket spjuver, att han till
sist får både vår och Harun ar Raschids förlåtelse.
Med sina många brister är Vicar of Wakefield således en
bland de bästa av denna tids engelska romaner. Men den
är tillika, om man frånser Humphrey Clinker, den siste un-
der den engelska romanens storhetstid. Denna hade inletts
med Pamela, som kom ut 1740, och avslöts med The vicar
of Wakefield, som trycktes 1766. Två år förut hade lik-
väl en annan roman utgivits, som visserligen är estetiskt
misslyckad, men som litteraturhistoriskt intager ett mycket
betydande rum, nämligen Walpoles Castle of Otranto.
WALPOLE
I den romantik, som efterträder klassiciteten och upplys-
ningen, ingå en mängd element: en nyvaknad känsla för
naturen, en dragning till det exotiska, ett allt starkare svärmeri
för medeltiden, men framför allt kännetecknas romantiken
av en ny “lyrism“, av diktningens starkt subjektiva karaktär
och av den mystik, som nu träder i stället för 1700-talets
realism. Undret, som varit bannlyst ur upplysningens dikt-
ning, börjar nu åter att på sinnena utöva en tjuskraft, som
erinrar oss om medeltiden. Första gången detta “under“
framträder i 1700-talets roman, är i The castle of Otranto
som utkom 1764 eller i början av följande år, och vi måste
därför för ett ögonblick stanna vid denna företeelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
