Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Goldsmith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THE VICAR OF WAKEFIELD 371
mina yngsta pojkar fick läsa högt dagens text, och den,
som under veckan läst bäst, fick till belöning en halvpenny
att på söndagen lägga i fattigbössan.
En dylik skildring har redan en stark fläkt av romantik
över sig, icke minst genom den känsla, som Goldsmith här
röjer för folkpoesien. Längre fram i romanen låter han
också en av huvudpersonerna uttala en förkastelse över ti-
dens uppstyltade poesi. Denna består, säger han, liksom
under den romerska förfallsperioden, blott av en anhopning
av yppiga bilder utan plan och sammanhang. Vida bättre var
då en enkel ballad, och så meddelas en dylik — visserligen
utan att Goldsmith här lyckats träffa den rätta tonen.
The vicar of Wakefield skrevs ju under upplysningens
egentliga klangdagar, och det är då egendomligt att iakt-
taga, att dess hjälte är en i Voltaires Frankrike så litet
populär individ som en präst. Men man finner snart, att
denna präst, utan att på minsta sätt kritisera kyrkans lära,
i själva verket står såsom en representant för upplysningens
människokärlek och humanitet. Utan tvivel var det denna
sida hos upplysningen, som företrädesvis tilltalade den stora
massan av engelsmän, vilka däremot icke rycktes med av det
kristendomshat, som i Frankrike snarare trädde i förgrunden.
Goldsmiths bypräst är en rättrogen anhängare av den engelska
högkyrkan, t. o. m. ett stycke teolog, och vid skildringen
av denna sida av den gode pastorns väsen, njuter man sär-
skilt av Goldsmiths stilla och älskvärda humor. Pastor Prim-
rose hade en liten svaghet. Han höll nämligen på, att en
präst i den engelska kyrkan efter sin första hustrus död ej
ägde rätt att träda i ett nytt gifte. För att förfäkta denna
sats, om vilken det skrivits tjocka volymer, hade Primrose
givit ut några ströskrifter. Tyvärr, erkänner han, blevo de
aldrig sålda, men “jag hade dock den trösten, att de lästs
av några få lyckliga“. För att bättre inprägla grundtanken
i det författarskap, han utövat, lät han, medan hustrun
ännu levde, över henne göra en gravsten, å vilken han
ristade, att hon var hans enda hustru. Sedan satte han
gravstenen över spiseln, så att alla skulle kunna se den
och därav taga en lärdom för livet. Denna lilla för-
fattarfåfänga spelade honom ibland elaka spratt. En gång
skulle han resa till staden för att sälja en häst och stan-
nade då i en gästgivaregård på vägen, där han råkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
