Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLO 379
förlåta och gråta, och George Barnwell själv vandrar såsom
en ångerfull, men med himlen försonad syndare till scha-
votten. Tilläggas bör, att den rättvisa juryn dömer även
den skändliga Millwood till döden, till vilken hon går med
förtvivlan och fasa.
Som man finner har stycket nästan karaktären av ett
gammalt skoldrama, en moralitet, något i samma stil som
Everyman — och som vi minnas voro också stycken som
Arden av Feversham ättlingar till de medeltida moraliteterna.
George Barnwell är Everyman, om vilken en god och en
dålig ängel kämpa. Han faller, liksom i bibeldramat, nästan
utan all själsstrid, men desto häftigare äro hans samvets-
kval och hans ånger. Straffet är vidare sådant, som kunde
uppfattas av bibeldramats publik : först fängelset och sedan
schavotten såsom syndens lön. Men så hade Lillo också
hämtat ämnet från en folkballad, där denna varnande och
sedelärande händelse skildrats.
Man kan knappt undgå att jämföra detta drama med
en roman, som skrevs ungefär samtidigt, med Prévosts
Manon Lescaut. Själva historien är ju nästan densamma
ock dock — vilken himmelsvid olikhet! En skarpare mot-
sättning mellan fransk och engelsk uppfattning kan knappt
tänkas. Hos Lillo möta vi en tung, borgerlig, poesilös
moral, hans Merchant of London är skriven av en man,
som icke hade en aning om erotisk lidelse och vars Eva
nästan är utrustad med djävulens horn och klövar, simpel,
girig och falsk. För henne hade Des Grieux aldrig fallit,
och den första Eva, som lockade Adam till synd, var nog vida
mera lik Manon, än hon var lik Millwood. Det kan ju heller
icke nekas, att det ligger oändligt mycket mera kultur
bakom den franska romanen än bakom den engelska trage-
dien. Men egendomligt nog slog denna tragedi an icke
blott i Tyskland, där Lessing, som dock var ett snille, tog
starka intryck av Lillo, utan ock i Frankrike. T. o. m.
Voltaire berömde detta stycke, och Diderot gick så långt i
sin hänförelse, att han jämförde Lillo med Sophokles! Vad
var det då, kunna vi fråga, i detta drama, som så kunde
gripa samtiden ?
För det första uppskattade man den moraliska tendensen
Denna hade ju gjort Pamelas lycka, och den gjorde även
Lillos, trots det att denne ej ägde Richardsons poetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
