Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska vetenskapen - Samuel Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 SAMUEL JOHNSON
I stort sett var han en efterbliven från drottning Annas
tid. Liksom Addison och Steele intresserade han sig fram-
för allt för moralen, och efter denna bedömde han ock de
litterära företeelserna. Han beundrade därför Richardson
och uttalade sig ganska skarpt om Tom Jones; att han alls
ej kunde med en tillgjord snobb som Sterne, faller av sig
självt. Själv var han icke poet, ehuru han skrivit åtskilliga
dikter, och poesien var för honom nyktert och klart för-
stånd. I hans ögon var därför Pope Englands störste skald.
Och mot alla nya rörelser inom litteraturen ställde han sig
avvisande. Något natursinne hade han icke. Då skotten
Boswell sökte förmå honom att erkänna, att Skottland hade
många vilda och vackra scenerier, anmärkte han, att sådana
funnos också i Norge och Lappland, “men jag vågar påstå,
att det vackraste sceneri, en skotte någonsin sett, är stora
landsvägen till England“. Och vid stranden av Loch Ness
beklagade han sig över landskapets enformighet. Det be-
redde honom ej det ringaste nöje, och han fann det bekvä-
mare “att sitta hemma och tänka sig klippor, hedar och
vattenfall“. Det var därför naturligt, att förtjusningen över
Ossian rent av skulle uppröra honom. Då man frågade
honom, om han trodde, att någon man i samtiden kunde
skriva dylik äkta folkpoesi, gav han utan betänkande det
bekanta svaret: “Ja, många män, många kvinnor och många
barn.“ Folkpoesi förstod han överhuvud icke det ringaste,
och Rousseaus förtjusning för vildarna kunde han natur-
ligtvis ej heller dela lika litet som hans tro på naturbar-
nets av civilisationen oförstörda godhet. En officer, som
kom från Amerika, utbrast i ett lovtal över vildmarken:
“Här är jag fri och obunden, mitt i naturens ännu icke
oskärade storslagenhet, med min indianska hustru och denna
bössa, som skaffar mig föda. Vad kan väl önskas mer för
mänsklig lycka!“ “Hur kan ni låta lura er av sådana där
dumheter! Det är ju bara smörja, rent av djuriskt. Kunde
en tjur tala, så kunde han ha rätt att utropa: här har jag
nu den här kon och det här gräset, och vilken varelse kan
väl nå en högre lycka.“ Mindre romantiker kan man knappt
vara, och lika litet sympatiserade han med sentimentaliteten,
då denna hotade att gå över till moralisk ryggradslöshet.
Den popularitet, som Johnson fortfarande i så hög grad
åtnjuter bland sina landsmän, kan således ej bero på de nya,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
