Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska vetenskapen - Samuel Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMUEL JOHNSON 387
mot sin trätobroder, utan då var allt glömt — även däri
var han således olik den både perfide och långsinnade Vol-
taire, som aldrig kunde förlåta en motståndare. Och trots
sina fördomar blev Johnson personlig vän både med skottar
och whigs. Brutaliteten låg för övrigt mera i sättet och
bristen på uppfostran, ty innerst var Johnson en snarast
vek natur med en djup känsla för alla lidande och olyck-
liga, och man har massor av historier om hans godhet och
välgörenhet. Större delen av hans pension gick åt till att
hjälpa andra. Men han skröt aldrig med denna välgören-
het, och överhuvud taget var hans patos i livet hat mot all
humbug, mot allt osant och tillgjort. Inför de mäktige ned-
lät han sig aldrig till något servilt kryperi, och lord Chester-
field, som pretenderade, att Johnson skulle dedicera sin ord-
bok till honom, fick ett svar, som hade både näbbar och
klor. Men å den andra sidan affischerade Johnson lika litet
något demokratiskt förakt för de höga.
Till sin övertygelse var han strängt konservativ, och upp-
lysningsrörelsen förefaller alls ej hava berört honom. Till
sin politiska övertygelse var han jakobit och kunde därför
aldrig fördraga en revolutionär som Milton. Han drack
skålar för pretendenten och svor över huset Hannover, men
det hindrade honom ej att vara en ytterst lojal undersåte
under konung George, och då konungen en gång inlät sig
i samtal med honom, kände Johnson sig högeligen smick-
rad och erkände även detta öppet. De amerikanska frihets-
rörelserna hade ej heller hans sympatier. Det är egendom-
ligt, sade han, “att det mest högljudda hundskallet på frihet
höres från negerplågare“. Med sin verkliga humanitet var
han nämligen en ivrig vän av slaveriets avskaffande och
hoppades, att den nästa revolution, om vilken han skulle få
underrättelse, skulle bli de västindiska negerslavarnas. Lika
naivt konservativ var han i sin religion. Här anslöt han
sig utan alla moderna tvivelsmål till högkyrkan, och mot
slutet av sitt liv var han allvarligt bekymrad inför möjlig-
heten av att han skulle bli fördömd. “Vad menar ni med
att bli fördömd“, frågade då en vän. “Jo, att komma till
helvetet och lida evigt straff.“ Av upplysningens tvivel-
sjuka var han således ej på minsta sätt anfrätt, och över-
huvud hade han ej det ringaste intresse eller sinne för filo-
sofisk spekulation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
